ÅSIKT

”Fattiglappar lyssnar ingen på”

De afghanska flyktingpojkarna försöker formulera ett debattsvar till Migrationsverkets chef Mikael Ribbenvik

Foto: ERICA JACOBSON
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.


Chefen för Migrationsverket Mikael Ribbenvik skrev en artikel i Aftonbladet Kultur 21 juni. ”Om Afghanistan blir som Syrien, så kommer vi att kunna stoppa utvisningarna”.

Vid den tidpunkten hade redan ett par texter om pojkarna jag arbetar med hunnit tryckas i tidningen. Det har varit roligt att se huvudpersonernas förebilder mumlande stava sig igenom artiklarna om dem själva, och snarare erinrat sig den återgivna situationen, än förstått den svåra texten. Sen har de pojkar som kan bättre svenska än övriga läst högt och översatt för de andra, mening för mening.

Visserligen är det mest pseudonymerna grabbarna tilldelats som väckt diskussion och debatt. De provar dem som nya kostymer. Ett mindre lyckat alias väcker löje, medan en pseudonym som alla erkänner som prestigefylld tvärtom utlöser begeistrade tungljud. Hjälten från den första texten satte sig efter läsningen och laddade ner, med koncentrerad min, Aftonbladets mobilapp till sin telefon. Bland de övriga frågar några med stigande spänning när texterna om just dem ska tryckas. Kort sagt har tidningen fått trogna läsare.

Och så, på sidan som vi redan betraktar som ”vår egen”, framträder ”högste bossen”, den människa i vars händer pojkarnas öde ligger enligt dem själva: Mikael Ribbenvik.


Jag jobbade just den dagen och visade grabbarna artikeln. Så översatte jag. Men inga särskilda meningsutbyten följde. De satt tysta och såg åt sidorna. Jag har redan lärt mig tyda just det ansiktsuttrycket: maktlöshet, olust och en oförmåga att påverka det egna ödet ens på minsta vis. Varför anstränga sig att försöka förklara eller bevisa något när ändå ingen lyssnar? Jag föreslog: Killar, hur vore det om vi skrev ett svar? Det är ju ”vår” tidning; om vi formulerar oss väl, så blir vi hörda.

Tvärtemot vad jag trott blev det liv i alla. De hoppade upp och tågade in i personalrummet som en enda man: viktiga saker ska utföras på en viktig plats. Aziz ger en kort order till en av de yngre att laga te. Så sitter vi sex stycken på det lilla kontoret med rykande hett te i glas på soffbordet och tänker ut ett svar.

– Aleksej, skriv att vi måste få asyl, säger Aziz och ler generat, han känner att det liksom är för enkelt. ”Du skriver bra”.

– Men vad ska jag skriva då? Varför ska de ge dig asyl? Jag känner till hans historia, men behöver hans egna ord.

Aziz rynkar pannan och sätter upp en ömklig min. ”Problem. Stora problem” säger han. Jag är rädd att de uttrycker sig ungefär så på Migrationsverket. Just samma oförmåga att förklara sig, hitta de rätta orden eller ens förstå vad som förväntas av dem, har jag ständigt stött på under det här året vi har umgåtts.

– Men berätta nu vad som kommer att ske med dig om du skickas till Afghanistan, föreslår jag. Varför får det inte bli så?

Jag åker inte till Afghanistan, stretar Aziz emot. Hans lust att skriva ett svar slocknar inför mina ögon. Det oöverbryggbara i den enorma rädslan och den inre övertygelsen att det inte finns något liv för dem i hemlandet får dem ofta att ge upp: ”Ingen tror oss ändå”.

Jag åker inte till Afghanistan, stretar Aziz emot. Hans lust att skriva ett svar slocknar inför mina ögon.


Nu blandar sig Fahthullah i: ”Skriv att jag inte kan åka till Afghanistan. Jag vet ingenting om landet, jag har aldrig varit där; jag har bott hela livet i Iran. Jag förstår vare sig deras språk, kultur eller religion. Jag kommer inte att ha någonting där; inte mat, inte bostad, inget liv. För mig är att åka till Afghanistan detsamma som att åka till månen.

I själva verket är det ett reellt dilemma. Ungefär hälften av grabbarna har aldrig varit i Afghanistan; åtminstone inte sen tidig barndom. De är barn till flyktingar eller illegala gästarbetare från Afghanistan som bott i Iran i åratal. Men till Iran kan de inte utvisas, formellt sett har de inget med landet att göra. De utvisas till Afghanistan, ett klansamhälle där det inte går att överleva utan släkt, utan gemenskap, utan en jordlott. Formellt sett är allt enligt regelboken: om du inte har bott i ett land har du inga fiender där och ingen hotar dig personligen. Men i praktiken har nog Fahthullah rätt: det är som att utvisa till månen. En människa överlever inte där, även om hon inte skulle hotas av blodshämnd eller repressalier på grund av falska anklagelser.

Jag visar dem Ribbenviks artikel på nytt: ”De menar att det inte är så dåligt i Afghanistan”, förklarar jag. ”Åtminstone inte lika illa som i Syrien”.

Foto: Maja Suslin/TT / TT NYHETSBYR N
Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets generaldirektör


När de grep min bror och mig, säger Aziz retsamt, fick vi välja: antingen deporteras till Afghanistan eller anmäla oss frivilliga till kriget i Syrien. Vi satt på polisstationen mellan Mashhad och Teheran och var tvungna att besluta oss direkt. Vi valde Syrien.

Aziz hade verkligen anmält sig frivillig till shiamilisen, som Iran formerаr av afghanska shiiter för att strida på Bashar-al Assads sida. Han och brodern hade räknat ut att de skulle kunna laga mat, städa, vårda vapen – enklare sysslor. Men deras tid som frivilliga blev kort. De hade en vän som de brukade spela fotboll med. Denne hade ryckt in som frivillig några månader tidigare. Aziz visar bilder: Här står de på fotbollsplanen och ler. Och här är vännen helt kamouflageklädd, nerhängd med granater och med remmen till kulsprutan över axeln. Ansiktet är allvarligt, nästan en hjältes, som om han stoltserade framför spegeln. Och så så dyker en bild upp på internet med pojkens avhuggna huvud. Hans avdelning hade hamnat i IS bakhåll.

Aziz hade verkligen anmält sig frivillig till shiamilisen, som Iran formerаr av afghanska shiiter för att strida på Bashar-al Assads sida.

Bröderna rådslog och bestämde sig för att lägga benen på ryggen. Aziz slog sönder ett fönster inne på en toalett och de flydde. På så vis hamnade de i Sverige.

Det innebär att Afghanistan är värre för dig än Syrien, frågar jag.

Varför?

Aziz börjar sakligt förklara: ”För det första är det pengarna”. Iran betalar dessa ”frivilliga” något litet. ”För det andra: ett års uppehållstillstånd.” Han sitter tyst, sen forsätter han med ett nästan urskuldande tonfall. ”IS dödar våra bröder… Och i Afghanistan, vad skulle jag göra där?”

Samtalet hänger i luften, pausar. Grabbarna diskuterar lågt något sinsemellan på dari och skrattar glädjelöst. Jag frågar Farhad, som dittills suttit tyst, vad de pratar om.

– Vart ska jag ta vägen om jag skickas till Afghanistan? Var ska jag sova? Jag kan inte åka till min hemby – han har berättat sin historia för mig: hemma väntar honom hämnden från en lokal krösus – och vad ska jag göra nån annanstans i Afghanistan?

Vad ska jag arbeta med? Jag har ingen mark att odla på. Det finns inga arbeten där, som det gör här i Europa. Sover du på gatan tar polisen dig. Misshandlar dig. Polisen lyssnar inte på fattiglappar. Bara om du har pengar. Vissa skickar polisen för att sälja hasch. Om du vägrar – vad ska du då leva av? Polisen kommer inte att hjälpa dig. Då är enda utvägen att gå upp i bergen, till talibanerna. De ger dig mat. Men säger: ”Om du är muslim – ut och döda amerikaner, poliser, våra fiender?” Var är utvägen?

Då är enda utvägen att gå upp i bergen, till talibanerna. De ger dig mat.

Farhad får stöd av Sedaqat:

– Jag har sett talibanerna många gånger; där jag bor finns det många. De säger att vi måste döda andra människor, till och med andra muslimer. Jag var tolv när talibanerna sa till mig ”du måste lära dig skjuta”.

Jag svarade, ”det går inte, jag är rädd”. Nu är jag stor, de skulle tvinga mig. Och om de får reda på att jag har varit i Sverige kan jag bli dödad.

Eller tvingas bevisa att jag är muslim: de ger mig en bomb – i väg och spräng fienden i luften.

Teet har blivit kallt. Vi sitter tysta.

Jag vet inte vad jag kan få ur dem mer. ”Hör ni grabbar”, säger jag. ”Ni måste fatta varför många svenskar är rädda för att det ska bli för många invandrare. Se själva, många av er pratar dålig svenska. Ni är inte välutbildade direkt. Vad för sorts arbeten kan ni hitta här? Till och med jag har väldigt svårt att få arbete. Och vad kan man göra utan jobb? Sitta arbetslös och lyfta bidrag hela livet? Många blir tokiga av det, så ni vet. Många afghaner, somalier och ryssar blir brottslingar. Attackerar folk och rånar dem. Och problemet är inte bara arbete. Det handlar om allt. Om en man inte pratar svenska så kan han inte ens få en tjej. Och en man utan tjej kan vara farlig.”

Ni måste fatta varför många svenskar är rädda för att det ska bli för många invandrare. Se själva, många av er pratar dålig svenska.


Till min förvåning nickar killarna samförstånd. ”Allt du säger är riktigt, Aleksej-Djan”, suckar Farhad. ”Jag går i skolan; varje dag går jag dit. Jag är tacksam för att Sverige hjälper oss. Vi blir väl behandlade. Men i två års tid har jag inte haft en aning om vad det ska bli av mig; det är väldigt svårt. Jag kan inte jobba, inte bygga mitt liv. Jag är trött på att inte kunna definiera någonting. Ibland blir det så tungt att det inte går att läsa eller göra någonting. Man sitter bara och grubblar och grubblar.”

Mohammad blandar sig i samtalet. Han är den av grabbarna som pratar bäst svenska. Han skriver till och med dikter på svenska och är en av två som har svenska kompisar. Men han har fortfarande inte fått uppehållstillstånd.

– Många studerar inte eftersom de tänker: ”varför anstränga sig om vi ändå blir utvisade”, säger han och de andra nickar. ”Jag har en vän som pluggar som en galning, tusen gånger hårdare än jag. Och i maj avslogs hans asylansökan… Det skulle behövas någon slags begriplig uppgift: gör detta och detta, så får du kan stanna här. Lär dig språket, klara alla prov, visa att du passar i det här landet – alla skulle kämpa allt de kan. Då fanns det regler. Man skulle kunna påverka sitt liv, inte bara vänta.”

Jag vet inte om de här dialogerna tjänar något till. Kommer de att bli lästa på migrationsenheten? Fattiglappar lyssnar man inte på; det gäller inte bara hos den afghanska polisen. Men jag har samlat dem här, eftersom jag menar att de här killarna har rätt att säga sitt. Och folk runt om har rätt att höra dem.


.
Översättning: Maria Zennström