Kultur

Ett år efter explosionen: Libanon har kollapsat

Nyliberalism och sekterism i förening har skapat en bottenlös kris

Av: 

Somar Al Naher

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Brinnande däck i staden Jal el-Dib norr om Beirut i mars i år. I dag väntas ännu fler protester mot den styrande eliten, ett år efter den förödande explosionen.
Brinnande däck i staden Jal el-Dib norr om Beirut i mars i år. I dag väntas ännu fler protester mot den styrande eliten, ett år efter den förödande explosionen.

KULTUR

I dag den fjärde augusti har det gått ett år sedan en av historiens största icke-nukleära bomber raderade halva Beirut. Ännu ett nationellt trauma läggs till landets historia. Men explosionen ska varken förstås som en olycka eller en separat händelse. Den var kulmen på vad Libanon har blivit: ett misslyckat nyliberalt projekt efter krigets era.

I flera år har det talats om att landet är på väg mot kollaps. Men nu är den här. Läget är så illa att världsbanken klassar den ekonomiska krisen som en av världens värsta på 150 år. Valutan har tappat mer än 90 procent av sitt värde sedan hösten 2019. Priset på alla importvaror, vilket är det mesta som finns i butikerna, har ökat tio gånger, eller mer.

Eftersom staten är bankrutt har den till exempel inte råd att köpa bränsle för att producera el. Elavbrotten är nu längre än 20 timmar per dygn. Beirut ligger svart. Till och med trafikljusen har slocknat. Sjukhusen saknar el. På Instagram uttryckte en läkare sin frustration: ”patienterna riskerar inte att dö på vägen till sjukhusen, utan när de kommer fram”. Covid-19-vaccineringen fick nyligen pausas i ett av landets största sjukhus eftersom både el och internet försvunnit. Läkare varnar för att folk matförgiftas eftersom kylskåpen endast fungerar någon timme om dagen på grund av elbristen.


En kollaps är inget skred. Det är inte att allt slutar fungera på en gång. Men varje dag förvärras läget ytterligare ett snäpp. Nu talas det om ”period poverty”, mensfattigdom, då väldigt många kvinnor inte har råd att köpa bindor som i dag kostar 500 gånger mer än tidigare. Apotekens hyllor gapar tomma och bensinen börjar sina i mackarna. Beiruts många taxichaufförer, som lever ur hand i mun, köar i timmar, en del övernattar utanför bensinmackarna, för att kunna tanka bilen. Det rapporteras nu om libanesiska barnfamiljer som flyttar in i flyktingläger – avsedda för syriska och palestinska flyktingar – eftersom de inte längre kan betala hyran.

Libaneserna säger att så här illa var det inte ens under inbördeskriget, som ägde rum mellan 1975 och 1990.

Förutsättningarna för den ekonomiska härdsmältan kan spåras just i giftermålet mellan nyliberalismen och den sekterism och klientelism som i decennier präglat den libanesiska politiken

Efter kriget uppstod ett maktvakuum och samtidigt en slags terrorbalans mellan de etniskt-politiska grupperingarna, främst kristna, shia- och sunnimuslimer. Rafic Hariri, som kommer från en fattig familj i Saida och blivit miljardär på fastighetsaffärer i Saudiarabien, såg sin chans att stöpa om landet. Med mer kapital än någon annan kunde han kliva in i de korrumperade politiska strukturerna och segla upp som premiärminister. Vi har sett liknande skeenden på andra håll i världen, hur kris och krig öppnar upp för nyliberal omstöpning. Rafic Hariris Libanon är skolboksexempel.


Hariris plan var att återuppbyggnaden av landet skulle ske genom utländska investerare främst från gulfen, precis som han själv. Han initierade urbana megaprojekt och blåste upp banksektorn. Liksom Thatcher krossade han fackföreningsrörelsen. Statens resurser privatiserades med monopolbildningar som följd.

Staten lånade friskt och samtidigt som den finansiella sektorn blåstes upp på grund av de höga räntorna ströps den produktiva ekonomin. Låga skatter på kapital, höga räntor och strikt banksekretess var ett paradis för mellanösterns korrupta oligarker. Vanligt folk fick hanka sig fram genom att betala höga avgifter och skatter för det mest basala, så som vatten och utbildning.


I Libanon hör man ofta talesättet att allt kostar utom luften.

Att ringa ett vanligt mobilsamtal kostar som ett utlandssamtal på grund av monopolbildning och bristande konkurrens. Det enda rimliga alternativet att kommunicera för vanligt folk är via internet och appen Whatsapp. När det stod klart att Libanons ekonomi var på väg mot botten var det återigen från vanligt folk pengarna skulle drivas in. För att stoppa krisen föreslog politikerna bland annat en avgift på Whatsapp. Det var en av orsakerna till att protesterna bröt ut hösten 2019 och tvingade regeringen att avgå. Folk tröttnade på att tvingas bära kostnaderna för den rika politiska elitens misslyckanden.


Libanons yta har alltid varit polerad, det är lätt för ett otränat öga att imponeras av de höga flådiga byggnaderna längs med Beiruts corniche och tro att det rör sig om en fungerande stat. Systemet har skapat enorma klyftor mellan de superrika näringslivstopparna och politikerna – och alla andra.

Men samtidigt som Libanon generellt sett kan fungera som ett nyliberalt skräckexempel är det även väldigt specifikt libanesiskt. Förutsättningarna för den ekonomiska härdsmältan kan spåras just i giftermålet mellan nyliberalismen och den sekterism och klientelism som i decennier präglat den libanesiska politiken, något som Hannes Baumann, lektor vid Universitetet i Liverpool, förtjänstfullt tecknar i boken Citizen Hariri.


Varför de styrande partierna, med allt från kristna fascister till terrorstämplade Hizbollah, fortfarande understödjer systemet beror på att de, trots sina meningsskiljaktigheter, med tiden funnit ett allt starkare gemensamt intresse av status quo. De tillhör alla den politiska och ekonomiska elit som tjänat grova pengar på den arbetande befolkningens bekostnad.

Att kalla det för korruption räcker inte, det handlar inte om ett fåtal ruttna äpplen. Systemet är byggt för att fungera på det här sättet.

På årsdagen för explosionen väntas stora demonstrationer mot den styrande eliten. Återigen kommer slagordet ”kelon yani kelon” (alla betyder alla) att ljuda över gatorna. Demonstranterna kräver hela det politiska etablissemangets avgång.

Etablissemanget har svarat med att föreslå Najib Mikati, en av de rikaste och mest korrupta politikerna som ny premiärminister för att lösa den pågående regeringskrisen. Kort sagt: de bryr sig inte.


Libanon är landet där krigsherrarna gick från att slåss mot varandra till att hålla varandra om ryggen. Samtidigt gör de allt för att med krigisk retorik hetsa den egna gruppen mot de andra. Men det är bara tom retorik. Klassisk söndra och härska-teknik. Samtidigt blöder de ut landet på allt vad det är värt. Det är inte deras pensioner, löner och besparingar som nu utraderas i hyperinflationen. De ligger i tryggt förvar i dollar utomlands. Allt medan de sista timmarnas el snart är borta och Libanon slocknar för gott.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Rapport om Beirutexplosionen: Politiker visste

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Libanon

Politik

Nyliberalism

Hizbollah