ÅSIKT

Riskera livet för några pingvinägg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Mikael Strömberg förförs av de som förfördes av polarisarna.
Del 1 av 2.

1 av 5 | Foto: Xavier Mertz, bergsklättrare från Schweiz, här på Adelie Land. Han omkom på färden.

Polaråret 2007–2008 är det fjärde i ordningen. Första inföll 1882–1883, andra 1932–1933 och det tredje 1957–1958 då Kinnvika-stationen byggdes av en svensk-finsk-schweizisk övervintringsexpedition. I 50 minusgrader försökte man få svar på ozonhålets gåta.

Alltsedan greken Pytheas (ca 300 f Kr) sällsamma resa till landet i norr där solen lyste hela dygn, har syftet med resorna varit att skrapa ihop så mycket material som möjligt i de logistiskt svårarbetade polarområdena. Målet är att stärka kunskapen om hur de antropogena, biogena och geovetenskapliga systemen i områdena fungerar. Det kan vara allt från atmosfärforskning och berggrundsgeologi till arkeologiska frågeställningar.

Så inte är det Arktis och Antarktis fel att Polaråret kännetecknas av otympliga uttryck som ”informationsplaner” och ”kommunikationsstrategier”. Man behöver inte vara forskare för att konstatera att människorna som befolkar polarområdet kommer på undantag. Detta trots att Polarårets ordförande heter Sverker Sörlin och är expert på fältvetenskapernas historia.

Det räcker med att åka till Grönland några vändor och prata med folk, så förstår man hur illa det är ställt med ”minoriteten”, som kolonisatörer i alla tider valt att kalla inuiten. Ja, så fort jag sätter spaden i fjärran land gör det mig automatiskt till kolonisatör. En främling med avsikter.

I år flödar böckerna och rapporterna om polarområden i norr och syd, där en av de mest läsvärda är Polardrömmars höga pris av Annagreta Dyring och Erik Dyring (Carlssons förlag). Det är en serie grabbiga äventyr i Arktis och Antarktis som beskrivs, utifrån expeditionsdeltagarnas dagböcker.

I centrum romantiskt hjältemod och stundtals dumdristigt übermensch-beteende.

Vad lockar en människa att trotsa kyla, skörbjugg och tusen umbäranden? ”Drömmarna, prövningarna och priset”, menar Dyrings. Har man en gång känt inlandsisen under sina kängor, tycks det som om polarbacillen drabbar för alltid. ”Den tog sig uttryck i en obetvinglig längtan tillbaka. Som om det handlade om en sjukdom som fått fäste i deras kroppar. Ett behov, eller en besatthet”. Detsamma med den bistra humorn, som bara den känner som gått på grund utanför Frans Josefs land.

Boken är upplagd som en exposé över världshistoriens besatta män, på vift mellan isbjörnar och isberg. Den ena berättelsen mer anmärkningsvärd än den andra. Till exempel James Cooks seglats runt Antarktis som efterhand liknar en färd med Flygande Holländaren, utan att han ens upptäckter kontinenten. 1773–75 seglar tre skepp, till synes planlöst omkring med solvindarna, förbi Afrika, Sydsandwichöarna, Sydgeorgien, Argentina. Utan att se något annat än valar, sjöelefanter och en mur av isfyllt hav. Så nära och ändå så långt ifrån. Ombord finns även Linnélärjungen Anders Sparrman.

Ett annat äventyr är Otto Nordenskjölds expedition 1901–04. Sex grabbar i ett danskt elementhus, på Snow Hill. Okristligt kallt. Ett räddande skepp, Antarctis, kretsar omkring Oscar II:s land och Seymourön för att hämta Nordenskjöld och mannar som sitter och fryser i sina gamla skjortor. Men skeppet sjunker. 20 män blir lämnade på ett isflak, återstår ”en öken av tomhet”. Men så börjar de plötsligt sjunga käcka scoutvisor och efter en serie missförstånd och umbäranden når man Nordenskjölds basläger. Resultatet av expeditionen, som gått till historien som en makalös överlevnadshistoria, blev dessutom imponerande eftersom de geologiska studierna lade grunden för kontinentaldriftsteorin.

Vissa expeditioner riskerade livet för pingvinägg, själv tar jag flyget till Människornas land Grönland – Kalâdlit Nunât – som ligger längre norrut än treriksröset och längre västerut än Rio de Janeiro. Med öppen mun försöker jag fatta vad jag ser. Inlandsisen, den tjocka skölden som täcker 85 procent av Grönlands yta, den knallblå himlen, naturens ofattbara storhet.

Huvudstaden Nuuk är en småstad (14?000 invånare) med groteskt fula blockhus och plastiglor inredda som danska sommarstugor. På Hans Egedes Hotell för 2?300 kronor natten ackompanjeras tristessen av en underhållningsorkester från Bulgarien. Runt hela Nuuk står en kvast av ångest.

I stället vänder jag mig mot Discobukten och staden vid isfjorden, Ilulissat. Här bor 4?000 människor och 7?000 hundar. Vad naturen gör med isbergen i Discobukten är ren magi. Tjugotusen miljoner ton is tränger ut i havet varje år och det är mer sötvatten än vad hela Europa konsumerar. När isen kalvar och spricker låter det som dova harpunskott i natten.

Just som jag tycker mig se ett narvalshorn klippa vattenytan, dundrar en bandvagn in i idyllen med norrmän och japaner. Alla med samma önskemål: Det snabba äventyret: Nordenskjöld light. Det är så resorna marknadsförs, som fettsnåla wildlifehappenings för grupper om 15–17 personer. Exklusiva, prestigeladdade, manliga.

Då man bestämt sig för Grönland bör man ha i åtanke att en resa hit är samtidigt en resa med arktiskt förbehåll. Oförutsedda saker inträffar ständigt, från en dag till en annan kan temperaturen växla 15–20 grader åt båda hållen. På ett par timmar kan dimman ställa in alla planer för resten av veckan. Men polarmänniskan rycker bara på axlarna och säger imaqa.

Imaqa, i morgon, inte i dag.

Mikael Strömberg ([email protected])