ÅSIKT

Pappan ville bomba jorden, sonen vill rädda den

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ANITA GOLDMAN om årets fredspristagare – och vår apati

Foto: Pappa Albert , den gamle kärnvapenhöken, tillsammans med sonen Al som flyger fram och tillbaka från klimatmötet på Bali för att nu på måndag hämta årets fredspris i Oslo.

Något omstörtande är påkallat. Vi har det. Vill ni inte överväga att använda det!” Så skrev senatorn Albert Gore 1951 i ett brev till president Truman. Koreakriget hade blivit ”en köttkvarn för amerikansk mandom” och fällandet av en atombomb för att ”dehumanisera ett vitt fält över den koreanska halvön” genom skapandet av en dödligt neutral zon var ”under omständigheterna moraliskt försvarbart”.

På måndag, mer än femtio år senare, emottar hans son, den före detta senatorn och vicepresidenten Al Gore, Nobels fredspris för sitt engagemang i miljöfrågor.

Något har definitivt förändrats och inte endast i de ledande amerikanska politikerfamiljerna, även om skiftet i medvetande i just den miljön är signifikativt. Miljökrisen, nu fokuserad på klimatfrågorna, har under det senaste året – med rätta! – passerat kampen mot terrorismen som vår tids största fråga. Och aldrig någonsin har väl insikten varit mer akut – det här är en kris där hela världen, där mänskligheten (för att använda ett fint men numera sällan begagnat uttryck) måste samarbeta för en lösning. Detta är i sig det mest hoppingivande; den växande insikten om att mänskligheten är sammanbunden i vad Bibeln kallar ”de levandes pung”. En tidigare mottagare av Nobels fredspris, den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu, citerar detta bibelstycke och skriver:

”Detta universum har konstruerats så att om vi inte lever i enlighet med dess moraliska lagar måste vi betala priset för det. Vår mänsklighet sitter fast i alla andras. Vi är mänskliga för att vi hör ihop.”

Samtidigt som – eller just därför att – krisen är global och kräver stora nationella och internationella beslut, är begreppsförvirringen stor och budskapen motstridiga. Ena stunden handlar det om världsomspännande fördrag och en omläggning av hela den globala ekonomin. I nästa stund riktas uppmaningarna att lösa problemen till den enskilde: Om du bara sopsorterar, byter till lågenergilampor och slutar åka på charterresor kommer krisen att lösas på bästa vis.

På frågan om de, för att rädda barnbarnens framtid på jorden, är beredda på avgörande förändringar i den livsstil som vi nu tar för given tippar jag (helt utan stöd från vedertagen forskning) att enskilda vuxna svenskar skulle svara ett rungande ja. Men det finns inte en enda politiker som på ett modigt och genomtänkt vis presenterat ett program för den väg som alla redan vet att vi måste gå. Och sedan vi förmanats om lågenergilampor under ett år, lyses nu de svenska hemmen upp av tusenden elektriska juleljus och julhandeln slår åter alla rekord.

En psykisk avdomning sätter in, vi rycker på axlarna, vi fortsätter som om trots allt ingenting har hänt eller kommer att hända. Personligen tror jag inte det beror på cynism eller groteskt habegär, en obotlig konsumistisk bulimi. Den som har de mest rudimentära kunskaper i psykologi vet att känslomässig avstängning är en reaktion på rädsla och smärta. Apati kommer från grekiskans apatheia som bokstavligen betyder ”icke-lidande”. Apati är oförmågan eller vägran att erfara smärta.

Den psykiska avskärmningen har inte uppkommit med dagens kris, den cementerades som ett modus vivendi för den moderna människan efter den 6 augusti 1945. Trots att bilderna från Hiroshima på 50-talet var allmängods, kunde alltså Al Gores far – en respekterad senator – förespråka atombombens användande och en ”dehumanisering” av Koreahalvön (likvärdigt med om en tysk politiker under samma tid skulle förespråka nya koncentrationsläger). I Hiroshima in America. Fifty years of denial menar den välkände författaren och psykologiprofessorn Robert Jay Lifton att man ännu i dag vare sig moraliskt eller känslomässigt har bearbetat det faktum att atombomben fällts över oskyldiga civila, vilka konsekvenserna blev då eller vilka konsekvenserna av dagens fortsatta atombombsinnehav är.

Atomåldern, med dess hot om utplåningskrig och fortsättningen in i den civila kärnkraftens extrema risker för strålning, olösta slutförvaringsproblem och smutsig uranbrytning, har lett till en enorm förlust. Vi har inte längre möjlighet att tillgodose de djupaste mänskliga behoven; behovet av att uppleva samhörighet och ansvar för barn och barnbarn, behovet av grundläggande biologisk trygghet, behovet av mening och etiska rättesnören.

Vad är det för känslor vi försöker hålla borta genom vår apati? Joanna Macy, amerikansk buddhist, systemteoretiker och författare till flera böcker om vårt medvetande och den ekologiska krisen, svarar i World as lover, world as self och Coming back to life att den grundläggande rädslan är en rädsla för smärta. Liksom Lipton betonar hon att det är naturligt och ofrånkomligt att känna djup smärta över hur vi handskas med vår jord och dess resurser och i förlängningen med oss själva som människor. Men vi är rädda för att ”drunkna i sorgen”, vi håller den stången genom att förneka den eller genom att försöka vara ”rationella”.

Känslosamhet misstänkliggörs och förlöjligas inom det patriarkala och vetenskapliga paradigmet, som hyllar den ”objektiva” sanningen. Känslor och intuitiv förståelse värderas inte, ses som ”osakligt” och ”kvinnligt”. Men de stora moderna vetenskapsmännen hyllar – i kontrast till den populära uppfattningen om ”objektivitet” – intuition och samband.

Den störste av dem alla, Albert Einstein, skrev att: ”En mänsklig varelse är en del av den helhet som kal­las universum. Denna varelse upplever sig själv, sina tankar och känslor, som något skilt från resten, ett slags optisk villa. Denna villa är ett slags fängelse för oss, som begränsar oss till våra personliga önskningar och tillgivenhet för några få personer i vår närhet. Vår uppgift måste bli att befria oss från detta fängelse genom att vidga vår cirkel av medkännande till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i dess skönhet.”

Rädslan för känslor av maktlöshet är extra stor i vår kultur, vilken trumpetar ut att vi kan och bör ta kontroll över våra liv. Vi begränsar därför våra liv till de områden där vi kan utöva något slags kontroll. Men ju mindre vår uppmärksamhetssfär är, desto mindre är vår sfär för påverkan. Vi blir just så maktlösa som vi är rädda att bli.

Kanske den största rädslan i dag är rädslan för?beroende. Vårt samhälle hyllar individen och den enskildes frihet. Men dagens klimatkris visar med all önskvärd tydlighet att vi lever i ett totalt och?ömsesidigt beroendeförhållande till andra människor och till de levande varelser och den natur som omger oss.

Förhoppningsvis kan Nobels fredspris till en politiker från det land som mer än något annat hyllat individualismen bli ett bevis för att det gamla paradigmet är på utgång och att ett nytt är nödvändigt och önskvärt. Exit den gamle senatorn Gore och hans drömmar om att utplåna mänskligheten. Enter den nye Gore och hans kamp för att rädda mänskligheten. Och det är tillåtet att bli glad, att hoppas, ja till och med att grina ett skvätt!

Anita Goldman