Att återvinna Lenin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag fyller ryska revolutionen 90 år. SLAVOJ ZIZEK om hoppet som fortsätter att hemsöka oss

Foto: ARKIV

Leo Trotskij antecknade i sin dagbok en dröm om den döde Lenin som han drömde natten till den 25 juni 1935:

” Att döma av hur det såg ut omkring mig befann jag mig på ett skepp, på tredjeklassdäck. Lenin låg i en koj; jag antingen stod eller satt intill honom, jag är inte säker på vilket. Han frågade mig oroligt om min sjukdom. ’Du tycks ha drabbats av nervös utmattning, du måste vila ...’ Jag svarade att jag alltid hade återhämtat mig från utmattning snabbt, tack vare min medfödda Schwungkraft, men att problemet den här gången verkade ha uppstått ur djupare processer ... ’då ska du noggrant (han betonade ordet) rådfråga läkarna (flera namn) ...’ Jag svarade att jag redan hade talat med flera läkare och började berätta för honom om min resa till Berlin; men när jag tittade på Lenin mindes jag plötsligt att han var död. Jag försökte omedelbart skjuta undan tanken, för att kunna avsluta samtalet. När jag hade berättat klart för honom om min terapeutiska resa till Berlin 1926 ville jag tillägga: ’Det var efter att du dött’, men jag hejdade mig och sa: ’efter att du blivit sjuk ... ’.”

Vad kan det betyda att Lenin inte vet om att han är död? Det finns två motsatta sätt att tolka Trotskijs dröm. Enligt den första tolkningen symboliserar den odöde Lenins skrämmande och löjliga gestalt den forne Sovjetledarens bristande medvetenhet om att det enorma sociala experiment han egenhändigt startade hade slutat i den stalinistiska katastrofen: terror och massivt lidande. Den döde Lenin som inte vet om att han är död symboliserar vår egen obstinata vägran att ge upp de grandiosa utopiska projekten och acceptera begränsningarna i vår situation: Lenin var dödlig och begick misstag som alla andra, så det är hög tid för oss att låta honom dö, att begrava detta obscena spöke som hemsöker vår politiska fantasi, och att ta oss an våra problem på ett icke-ideologiskt, pragmatiskt sätt. Det finns emellertid ett annat sätt på vilket Lenin fortfarande är vid liv: han lever i så måtto som han förkroppsligar det som Alain Badiou, på sitt ogenerat platonska sätt, kallar ” den eviga idén” om universell emancipation, den odödliga strävan efter rättvisa som inga nederlag eller katastrofer lyckas ta död på. Man bör i det här sammanhanget minnas Hegels sublima anmärkningar om franska revolutionen i sina Föreläsningar över historiens filosofi:

” Man har hävdat att franska revolutionen uppstod ur filosofin, och det är inte utan skäl som filosofin har kallats Weltweisheit (världsvisdom), ty den är inte endast sanning i och för sig själv, i likhet med tingens rena essens, utan också sanning i dess levande form sådan den uppenbarar sig i världsliga angelägenheter. Vi bör därför inte bestrida påståendet att revolutionen mottog sin första impuls från filosofin ... Det hade aldrig hänt, sedan solen stod på firmamentet första gången och planeterna kretsade runtom den, att man föreställt sig att människans existens är förankrad i hennes huvud, det vill säga i tanken, och att hon med inspiration från tanken bygger upp verklighetens värld ... inte förrän nu hade människan nått fram till insikt om principen att tanken bör styra den andliga verkligheten. Detta var följaktligen en praktfull mental gryning. Hela den tänkande existensen deltog i tidens segerjubel. Upphöjda känslor rörde människornas sinnen vid den tiden; en andlig entusiasm genomfor världen, som om försoningen mellan det gudomliga och det sekulära hade förverkligats först nu.”

Detta hindrade naturligtvis inte Hegel från att kyligt analysera den inre nödvändighet med vilken denna explosion av abstrakt frihet förvandlades till sin motsats, det självdestruktiva revolutionära skräckväldet. Man bör dock alltid komma ihåg att Hegels kritik är immanent – den godtar den franska revolutionens grundläggande princip. Och det är på precis samma sätt vi bör förhålla oss till oktoberrevolutionen: den var det första exemplet i hela mänsklighetens historia på en framgångsrik revolt av de fattiga och utsugna – mot alla hierarkiska ordningar kom den egalitära universaliteten till makten. Revolutionen stabiliserade sig till en ny social ordning, en ny värld skapades och överlevde på ett mirakulöst sätt, under ofattbar ekonomisk och militär press och isolering. Detta var verkligen ” en praktfull mental gryning. Hela den tänkande existensen deltog i tidens segerjubel.”

För ett par år sedan skrev John Berger träffande om en fransk reklamaffisch för den internetbaserade börsmäklarfirman Selftrade: under en bild av hammaren och skäran, gjutna i guld och prydda med diamanter, stod följande slogan: ” Och tänk om aktiemarknaden gjorde alla rika?” Idén bakom denna affisch är uppenbar: i dag uppfyller aktiemarknaden de egalitära kommunistiska kriterierna, och alla kan vara med. Berger gör ett enkelt mentalt experiment, och ber oss föreställa oss en reklamkampanj som använder bilden av ett hakkors i solitt guld prytt med diamanter – det skulle naturligtvis inte fungera eftersom, som Berger framhöll, ” hakkorset riktade sig till potentiella segrare, inte till de besegrade. Det frambesvärjde herravälde, inte rättvisa”. Hammaren och skäran, å andra sidan, frambesvärjde hoppet om att historien till slut skulle stå på de förtrycktas sida i

deras kamp för frihet och rättvisa. Ironin ligger därför i att, precis i det historiska ögonblick då detta hopp officiellt dödförklarats av den förhärskande ideologin om ”ideologiernas död”, så tvingas ett arketypiskt ”postindustriellt” företag (finns det något mer ”postindustriellt” än att handla med aktier över internet?) mobilisera just detta slumrande hopp för att nå fram med sitt budskap. Uppgiften att återvinna Lenin kvarstår: att ge nytt liv åt detta hopp som fortsätter att hemsöka oss.

Man kan inte särskilja den unika konstellation som möjliggjorde det revolutionära maktövertagandet i oktober 1917 från den stalinistiska vändning som sedan kom: just den konstellation som gjorde revolutionen möjlig (missnöjet bland bönderna, en välorganiserad revolutionär elit etcetera) ledde så småningom till den stalinistiska omsvängningen – och häri ligger den verkliga leninistiska tragedin. Rosa Luxemburgs berömda alternativ ” socialism eller barbari” blev till slut en ironisk sammansmältning av de två motsatta begreppen: den ”reellt existerande” socialismen var ett barbari.

Att återvinna Lenin betyder därför inte detsamma som att återgå till Lenin – att återvinna Lenin innebär att acceptera att ”Lenin är död”, att hans speciella lösning misslyckades, till och med misslyckades på ett monstruöst sätt, men att det fanns en utopisk gnista i den som är värd att bevara. Att återvinna Lenin innebär att man måste skilja mellan vad Lenin faktiskt gjorde och det fält av möjligheter som han öppnade, spänningen inom Lenin mellan vad han faktiskt gjorde och en annan dimension, det ”inom Lenin som var större än Lenin själv”. Att återvinna Lenin är att upprepa inte vad Lenin gjorde, utan vad han inte gjorde, de möjligheter han missade.

I dag framstår Lenin som en figur från en annan tidszon: det är inte det att hans idéer om en centraliserad partistruktur framstår som ett ”totalitärt hot” – det är snarare det att de tycks tillhöra en annorlunda tidsepok som vi inte längre riktigt kan förhålla oss till. Men i stället för att ta detta faktum som ett bevis för att Lenin är föråldrad borde man kanske ta risken att göra det motsatta antagandet: tänk om denna Lenins outgrundlighet är ett tecken på att det är något fel med vår tidsepok? Tänk om det faktum att vi uppfattar Lenin som irrelevant, som ”osynkad” med vår postmoderna tid, i sig är ett oroväckande budskap om att vår egen tid är ”osynkad”, att en viss historisk dimension håller på att försvinna från den?

Slavoj Zizek