ÅSIKT

Zapp, du förlorar!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG om radio och tv:s nya roll

Foto: En mentometer i tv-soffan.

Läget är komplicerat. Monopolet är upphävt, samtidigt pågår en digital konvertering och ett formattänkande som betraktar tittaren och lyssnaren som en formbar massa. Kampen står mellan politiken, pengarna och tekniken. Det är scenariot i Lars-Åke Engbloms och Nina Wormbs lätt återhållsamma rapport Radio och tv efter monopolet – En kamp om politik, pengar, publik och teknik (Ekerlids förlag).

Texten ger ett flygperspektiv över medielandskapet 2007. Däremot får vi inte reda på vad som händer i tittarens och lyssnarens psyke, huruvida den sociala rytmen påverkas i och med etermedias förändringar.

Parallellt med monopolets fall inträffade även ett teknikskifte som enligt politiker och experter skulle mångdubbla överföringskapaciteten. Fler program skulle få plats på samma frekvens. Tekniken skulle ge utrymme för interaktiva tjänster, till exempel elektronisk handel. Ljud och bild förbättras.

Men hur påverkar det användaren psykiskt, fysiskt, kulturellt och socialt när mediet i ännu högre grad konsolideras som ett altare i hemmet? Hur påverkas vi av större urval, interaktivitet, digital upplösning, tablåer, lagring, mobilitet? En central slutsats av Engblom och Wormbs är att radio- och tv-konsumtionen är konstant! Fler kanaler ger inte fler tittare och lyssnare!

Etermediet är starkt manipulativt och det finns få tekniska system som är så slutna. Numera bryter reklam tvärt av en rörelse eller tanke. ” De enda som vinner på detta är tittarna”, säger cheferna på de kommersiella kanalerna. Å andra sidan finns en uppsjö mediekritiska rapporter om människors upplevelse av tid i den komplexa TIME-världen av Teknologi, Information, Medier och Entertainment, som påstår precis tvärtom – att tittaren är den stora förloraren. Är det något de flesta människor ogillar är det avbrott. Och med fjärrkontrollen i ena handen har du det outhärdliga distraktionstillståndet inom räckhåll. ”Fjärrkontrollens förmåga att blanda ihop början, mitt och slut, gör andlig slarvsylta av oss”, säger till exempel författaren Saul Bellow.

Fjärrkontrollen tjänstgör nämligen som en omedelbar mentometer som kontinuerligt signalerar missnöje eller uppmärksamhet. Är det här bra? Är jag uttråkad nu? Socialpsykologen Robert Lewine åberopar undersökningar som visar att de värsta missbrukarna byter kanal tjugotvå gånger i minuten. Tendensen att zappa frenetiskt ökar i takt med reklaminslagen, vilket innebär att tv-kanalerna får allt fler otrogna tittare. Med hjälp av fjärrkontrollen kan man undfly tristessen utan att lämna soffan. En minut är en evighet. Tio sekunder en ocean av tid.

Därför är den moderna (amerikanska) undersökningstekniken – som svenska medier gärna vill efterlikna – inriktad på tiosekundersblock. Reklamen flyttar in i programmen samtidigt som andra undersökningar visar att över 25 procent av publiken börjat surfa mellan kanalerna för att slippa reklam. Mer styrd reklam ger cashflow men resulterar på sikt i något som medierna inte räknat med: en massflykt bort från medierna in i den privata hemmabion och spelkonsolen. Det finns undersökningar som bevisar att vi väljer att ägna mer tid åt en ny spelplattform än att följa en ny tv-serie.

Mellan tankar finns mellanrum, precis som de mätbara pauserna mellan varje ny låt på en cd. Nu börjar tv-kanaler utnyttja dessa mellanrum, i samma mening som de momentana bort- och intoningarna av olika tv-inslag. På amerikanska NBC har man därför installerat en elektronisk skalpell som arbetar i presto-tempo och snittar bort millisekund efter millisekund och på så sätt sparar någon minut om dagen som kan användas till ännu mer reklamavbrott.

Med tiden har vi muterats till multikörare. Vi tittar på tv, läser e-post, värmer mat i mikron och knyter skorna – samtidigt. I dag är det sällsynt att någon lyssnar på radio och inte utför något annat samtidigt. Detsamma gäller alla tv-lyssnare. Vi ingår i ett tidsanvändningsdiagram utan att veta om det. Multibearbetning, eller multitasking, lanserades redan på 1960-talet av datavetare och har nu definitivt flyttat in i medieanvändningen, där vi pressar in mer information under en given tid. Psykologen Earl Hunt kallar detta för ”framhjärnans flaskhals”, det vill säga att multikörningen fragmentiserar och på kort sikt ger en känsla av tillfredsställelse och välbefinnande. Hur det fungerar i lite längre perspektiv är det ingen som vet.

Multikörandet har också format oss till bild-i-bild-i-bild-i-bild-tittare. Vi har assimilerat ett visuellt språk som består av bilder och rörelser i stället för av ord och stavelser. Det har sin egen grammatik, sina egna förkortningar, klichéer med mera. Oavsett hur fort en komedi, ett nyhetsinslag eller en musik­video går är det inte fort nog. Innan bilden tonat ut fiskar tittaren fram en annan bild ur minnet, som blandas med nästa bild och så vidare. I den upprivande rytmiken söker sig fingret till fjärrkontrollen.

Problemet för nästa generation är, som jag ser det, att det ”tar evigheter” att se filmer på bio och höra en hel livekonsert. Ingen snabbspolning! Ingen funktion för ”stillbild”. Ett nytt slags flerskiktad metaunderhållning växer fram som står i kontrast till den reella tid det faktiskt tar att se rörliga bilder och uppfatta ljudvågor. Faktum är att snabbspolningen och fjärrkontrollen bidrar till uppmärksamhetsbrist. ?

Så: vem förlorar kampen om medierna? Tittaren. Lyssnaren. Engblom och Wormbs menar visserligen att valmöjligheten kan leda till ökad konsumentmakt. Men det är tveksamt. Man kan påstå att avregleringen gått för fort och därmed glidit oss ur händerna. I sin fantasi har media skapat en mottagare med en viss upplevelseprofil och konstant förmåga att kryptera information, med ett givet mått av uppmärksamhet. Hela jordens befolkning antas ha dessa drag. Till slut har man kommit att älska dessa stipuleringar av individer i slutna informationssystem. Antagligen är det här roten till de flesta missförstånd finns.

Den sociala rytmen har förändrats, trots att vi fortfarande är kvar i den tröga, jordbundna tiden där våra hjärnor arbetar på samma sätt som cromagnonmänniskans. Totalt sett är vi en blandning av offer och förövare och ingenting däremellan. Fångade i etermedias snara. Detta hade jag hoppats att Engblom och Wormbs ägnat ett kapitel åt.

Ta Mark Twains brev till sin bror: ”Jag försöker k komma underfund med den h här nym modiga skrivmaskinen … Maskinen har flera förtjänster jag tror den kommer att trycka fortare än jag kan skriva … Den staplar en faslig massa ord på varje sida.”

En skrivmaskin snabbare än sin författare. I dag har vi medier som är snabbare än sina konsumenter.

Mikael Strömberg