ÅSIKT

Moderna Tider för nyliberalismen

avAnn Charlott Altstadt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Göran Rosenberg var chefredaktör för Stenbecks tidskriften Moderna Tider (1990–1999). Foto: Björn Elgstrand

DEBATT SVT-dokumentären om mediemogulen Jan Stenbeck fick Göran Rosenberg att skriva äreminne över tidskriften Moderna Tider. Han var chefredaktör åren 1990–1999 och gör en ­poäng av att vi inte kan förstå varför Stenbeck skulle hålla en sådan förlustaffär under armarna. Men ”(v)ad det vad som fick hållas är det väl snart ingen som minns” och inte heller ”vad för slags journalistik den representerade”, skriver han vidare.

Men jag minns något helt annat än den ”intellektuella tidskrift” som Rosenberg menar saknar motsvarighet i dag. 

I prestigeorganet Moderna Tider introducerade och legitimerade Göran Rosenberg nyliberalismen för den finmedelklass som behövde vinnas för korståget mot välfärdsstaten. Ideologierna gör paus, hävdade han exempelvis i första numret 1990 trots att tidskriften liksom tidsandan dallrade av just ideologi.  Vi pratar mer om kollektivet än om individen, skrev Rosenberg med pekfingret som perfekt avläsningsinstrument av högervinden.

Med trendig klichéretorik och mytbyggande gick dåtidens borgerliga tongivande intellektuella som Anders Isaksson, Håkan Arvidsson och Lars Gustafsson till storms mot jämlikhetsprojektet – inte sällan med den ekonomiska krisen som täckmantel. Den berodde inte på kreditavregleringen, finansbubblan eller underfinansieringen av skattereformen, utan på grund av ett moraliskt undermåligt, inskränkt och av sossarna underkuvat folk som festat loss på skattmedel.

Den stora intellektuella insikten var att vi därför levt över våra tillgångar och dilemmat var om svenskarna och det socialdemokratiska partiet förstod eller klarade av att vänja sig vid ett samhälle bortom välfärdstaten.

I första numret skriver exempelvis en av den tidens ledande högerintellektuella, Lennart Berntsson, att Sveriges problem är att socialdemokraterna och facket fortfarande bärs av ”de lägre samhällsklasserna”, vilket riskerar partiledningens nödvändiga anpassning, men han sätter sitt hopp till att invandrarna inte ska dela våra ”egalitära traditioner”. Och 1991 ville exempelvis Mauricio Rojas indirekt få oss att omvärdera chilekuppen på grundval av dess konsekvenser, den nyliberala ekonomiska politiken: ”Det är nu allt fler tvingas inse att den chilenska revolutionen, Pinochets revolution, kräver nya överväganden och måste tas på allvar”.

Göran Rosenberg blev en marionett för de nyliberala samhällskrafter som byggde om vårt välfärdsland till en marknadsplats, så jag har inga problem med att förstå varför Jan Stenbeck lät Moderna tider hållas.