ÅSIKT

Espmarks attack mot sina minnen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Kjell Espmark (född 1930) är ­sedan 1981 ledamot av Svenska Akademien. Efter poesidebuten ”Mordet på Benjamin” 1956 har han gett ut tolv diktsamlingar, flera har översatts till olika språk.
KULTUR

I förordet till den nyligen utkomna Det enda nödvändiga beskriver Aris Fioretos ett visst punkterande drag i förhållande till det visionära i Kjell Espmarks dikter. Han kallar det ett ”lyriskt understatement som räddar texterna från att bli egenkära, storvulna, självsäkra”.

Detsamma skulle kunna sägas om stora delar av Minnena ljuger, Espmarks antimemoar i form av en serie korta, blixtbelysta prosastycken med utgångspunkt i minnesbilder ur det förflutna. Ibland, särskilt i de första, öppnande partierna, får de mig att tänka på Nathalie Sarrautes underbara och intuitivt prövande barndomsskildring Innan bilden bleknat. Själv kallar han sitt motvilligt självbiografiska projekt för en ”torpedering av minnets högtidliga anspråk”, en ”respektlös revision” eller ett ”retsamt korrektiv” åt det visionära. Den bärande figuren, och poetiska metoden, blir här tanken om minnet som lögn, förvanskning, det vill säga fiktion. Hur nuets blick oundvikligen färgar minnesbilden, transformerar den för sina syften.

Men kanske, slår det mig under vidare läsning, rör det sig här ändå inte riktigt om ett lyriskt understatement, utan om något liknande: en dämpning, ett våld som måste brukas mot den ursprungliga, alltför intakta, bilden för att få den att leva och avge mening. Det är nämligen en återkommande, för att inte säga drivande rörelse, framför allt i bokens första hälft, som skildrar barndomen och ungdomstiden. Ett slags repetitiv dekonstruering av ett första, till synes bedrägligt, sceneri.?

I all sin anspråkslöshet blir det en fascinerande koreografi. Det den punkterande gesten skyler över, eller snarare laddas av, är den smärta som sjuder under texten och som inte tillåts tillträde, alternativt hålls i schack genom det distanserade greppet. Samtidigt är det just denna dynamik som oupphörligt ger texten dess exakthet.?

Det blir ofta gripande. Särskilt starka är de texter som vidrör den neurotiska men omedvetet starka modern, en gestalt som mer än någon annan präglar pojken och mannen Kjells liv. Textens lojalitet med henne – och å andra sidan skoningslösa blick på hennes person – tillhör förmodligen dess höjdpunkter.

Den dynamiska avvägningsakten, alltså laddningen mellan en första bild och ett efterföljande, ituskärande våld, tycks emellertid ha ett pris. I stycken får den som bieffekt ett slags värderande kyla i Espmarks blick. Som när den femåriga pojkens första skönhetsupplevelse avfärdas som kitsch, som naiv estetisk misstolkning. En smått barock dom över ett barn – stycket slutar dessutom med en underlig försäkran om att textjaget senare i livet ska komma att bli mycket bättre på att urskilja verklig skönhet.

Jag sörjer en smula hur Minnena ljuger efter hand tycks förlora sitt initiala, associativt Sarraute-lika anslag. Nerven avtar, närvaron. Framför allt gäller det när kronologin hinner ifatt den akademiska karriären, och tiden efter inträdet i Akademien. Alltför mycket plats ges – med medföljande lite andtrutna självlegitimeranden – åt olika oförrätter, intriger med kollegor på universitetet, konflikten med Lars Gyllensten, Rushdie-affären.?

Det blir en aning självhögtidligt och internt på ett sätt som förbryllar när det kommer till en författare av Espmarks dignitet. Men besvaras delvis av texten själv, som på flera ställen återkommer till moderns revanschlusta, hon som fick stå med skammen efter en uppslitande skilsmässa och som ingenting hellre önskade än att få visa upp sönernas framgångar för omvärlden – i hennes eget ställe. Också Minnena ljuger andas glimtvis av denna nedärvda revanschism, vilket något fläckar en annars gripande och viktig bok.

Att läsa Minnena ljuger parallellt med Espmarks samlade dikter fördjupar upplevelsen av båda volymerna. De fortsätter att kasta sina förklarande sken fram och tillbaka mot varandra. Och bilden av pojken som bygger en liten dockteater dröjer sig kvar. Likt en Bergmansk Alexander konstruerar han sina minnessabotage som små detaljrikt inredda scentitthål. Teatralt, och också filmiskt, med subtila fokusbyten, inzoomningar, och en noggrann färgsättning. Jag skulle kunna vistas länge i Kjell Espmarks barndomserinringar, om jag bara fick.

Hanna Nordenhök