Marx lever
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Andreas Malm om en profet som syns överallt efter finanskrasch och arabisk revolution
När jag åkte tåg genom Europa sommaren 2009 behövde jag aldrig gå längre än ett stenkast från centralstationerna innan jag stötte på Karl Marx. I Paris: en pocket med hans kristeorier, i Milano och Madrid: glansiga magasin som rehabiliterade den bannlyste profeten, i Berlin: en nyutgåva av Kapitalet och ett samlingsverk med Marx så som han uppträtt i serie- och bildkonst. I den sistnämnda klenoden, Grüß Gott! Da bin ich wieder!: Karl Marx in der Karikatur, får läsaren möta Marx i alla tänkbara skepnader, mest intagande i rollen som fryntlig familjefar som trippar på tårna förbi sina sovande döttrar eller breder ut picknickfilten i gröngräset på Hampstead Heath.
Denna sommar låg världskapitalismen i sin djupaste vågdal på ett halvsekel. I samma grad steg Marx aktier; ett nyväckt intresse svepte från Japan till lärans gamla kärnländer på kontinenten. I Sverige, däremot, märktes ingenting. Marx nådde aldrig hit. Han förblir portförbjuden i den svenska debatten, som så ofta stängd för internationella strömningar från vänster.
Ute i världen fortsätter svallvågorna från krisen att rulla in, bland annat i form av böcker om Marx. Det hittills tyngsta verket har just anlänt: How to Change the World – Marx and Marxism 1840-2011 av Eric Hobsbawm. Världens kanske främste historiker fyller i år 94 – han föddes samma år som ryska revolutionen, i en av 2011 års revolutionära skådeplatser: Alexandria – men hans skärpa tycks bara tillta med åren. Nu skänker han den läsande mänskligheten en idéhistorisk odyssé genom marxismens utveckling, över dess egna toppar och dalar. Tack vare sin ålder kan han skriva om kommunister i 1930-talets England utifrån egen levd erfarenhet; emellanåt får man förnimmelsen av att marxismens moderna historia ryms i hans egen kropp.
Med finanskrisen som inramning rör sig Hobsbawm från begynnelsen i den förmarxistiska arbetarrörelsen, över Marx och Engels skrifter till deras spridning under 1800-talets slut, via den antifascistiska perioden och vidare till marxismens globala toppnotering på 1970-talet, följd av den långa recessionen fram till 2008. Få kan fånga så stora skeenden med samma lätthet.
Allra mest briljant är Hobsbawm i de sista kapitlen, när han efter 1970-talet följer den slitsamma, för båda parter så katastrofala skilsmässan mellan marxismen och den europeiska arbetarrörelsen. Översköljd av medieprodukter ”privatiserades arbetarklassens tillvaro”, kollektivets gemenskap löstes upp; de människor som tidigare skulle ha bildat klassens kader flöt väg till tjänstemannajobb. Ett sekelgammalt självförtroende gick förlorat. På 1930-talet, återberättar Hobsbawm, kunde en arbetarledare från Labour förklara för en konservativ statsman: ”Din klass är en klass på nedgång: min klass är framtidens klass.” ”Det är svårt”, noterar Hobsbawm kort, ”att föreställa sig samma konversation på 1980-talet.”
Sedan dess har den västerländska marxismen blivit en angelägenhet främst för intellektuella. Det betyder att den spridits för vinden: den svävar genom världens akademier, med snabbflygande idéer i alla höstens färger, men utan att slå rot i folkmylla och masspolitik på samma självklara sätt som förr. Det är ett existentiellt problem. Från första stund strävade Marx efter maximal enhet mellan teori och praktik: ”Ingen tänkare har någonsin levt upp mer framgångsrikt till sin egen maning: ’Filosoferna har bara tolkat världen, men det gäller att förändra den.’”
Ingen annan tänkare – undantaget Muhammed – har nått sådant världsomspännande inflytande så omedelbart efter sin död. Ingen annan, varken Newton, Freud eller Darwin, har stått under så konstant anfall från arméer av kritiker och ändå försvarat sin ställning som en av de ytterst få tänkare som på egen hand omformat människans intellektuella universum. Framgången baserades på två ingredienser: marxismens sammansmältning med en arbetarklass i rörelse, och fiendens – kapitalismens – oväntat sega överlevnad.
Vad finns det då för anledning att ägna sig åt Marx i dag? Med den frågan inleder Terry Eagleton, en annan av västmarxismens grand old men, sin rykande färska Why Marx Was Right. Hans koncept är att ta upp tio standardiserade invändningar mot marxismen – den kanske är bra i teorin men fungerar aldrig i praktiken, den har en deterministisk människosyn, den är en utopisk dröm, den passade möjligen in på 1800-talets industrisamhälle men är överspelad sedan länge – och bemöta dem en och en, inte genom beskäftig satsanalys eller tradig dogmatism, utan med sjungande lätta essäer, avväpnande humor och hisnande liknelser.
”Att påstå att marxismen är överspelad är som att hävda att det är ute med eldsläckning eftersom pyromanerna blivit slugare och påhittigare än någonsin.” Det var inte för att det plötsligt spatserade färre kapitalister med cylinderhattar på gatorna som marxismen backade från 1970-talet och framåt, utan för att deras klassmakt blev identisk med och oskiljaktig från själva samhället. Mer business-as-usual än någonsin – inte mindre – drev isär marxismen och arbetarklassen och pressade båda bakåt. Ironiskt nog, framhåller Eagleton, kom därmed några av marxismens äldsta teser att bekräftas: de stämde betydligt bättre in på 2008 års rena världskapitalism än på 1968 års välfärdsfyllda blandekonomier.
Således har aktiviteten förblivit febril i den akademiska marxismens reservat. Tolkningar av Marx har blivit en industri i sig; dussintals vetenskapliga verk ges årligen ut bara på det engelska språket. ”Kapitalet är ett verk vi bara just har börjat förstå”, hävdade nyligen Amy Wendling i Karl Marx on Technology and Alienation, medan en annan marxolog räknat ut att Marx bara fullbordade 1/72 av sina planerade projekt. Av denna skärva publicerades en ännu mindre flisa under hans egen livstid; utgivningen av Marx och Engels kompletta verk pågår fortfarande och beräknas stanna på totalt 122 volymer. Med andra ord finns det ett hav av material för Marxforskare att ösa ur: fragment att sätta samman, luckor att fylla med fantasi, lösa trådar att följa in i vår egen tid.
2000-talets hittills viktigaste nyläsning är utan tvekan John Bellamy Fosters Marx’s Ecology – Materialism and Nature. Marx, visar Foster, spann fram en helt egen teori om kapitalismens ekologiska destruktivitet, med begreppet ”rämnan i metabolismen” som röd tråd. Genom att kapitalet sliter människor från jorden och driver dem att ständigt producera mer varor av alla slag, i ständigt allt större skala, trasas naturens kretslopp sönder ett efter ett; den djupnande sociala rämnan river upp en bottenlös rämna i naturen. Teorin var inte bara häpnadsväckande sofistikerad för Marx egen tid, utan har sedan år 2000 öppnat helt nya forskningsfält vid gränszonen mellan natur och samhälle. Här pågår i dag den akademiska marxismens största blomstring: som ”ekomarxism.”
Och all denna marxism har alltså fått en ny slags relevans efter 2008. Sedan dess har man, om inte i Sverige så i den större världen, återigen börjat tala om fenomenet ”kapitalism”; en eruption av krisanalyser fortskrider oförtrutet. ”Liksom ett feberutbrott gör dig medveten om din kropp på ett nytt sätt, så kan en form av samhällsliv förnimmas för vad det är först när det börjar bryta samman”, skriver Eagleton. Och tre år efter finanskrisen – orsakssambanden har inte uppmärksammats tillräckligt – står plötsligt praktiken på agendan igen: nu känns Kapitalet väldigt 2009. År 2011 är det Klasstriderna i Frankrike och Pariskommunen som gäller. Världen förändras igen, och lyckligtvis har Verso just återutgett Marx skrifter om revolutionär politik i tre vackra pocketband:
”Medan de demokratiska småborgarna vill avsluta revolutionen så fort som möjligt är det vårt intresse och vår uppgift att göra den permanent, tills alla ägande klasser drivits bort från sina maktpositioner. (…) Så fort segern är vunnen kommer småborgerligheten att ta åt sig äran och mana arbetarna att uppföra sig ordningsamt, återvända till arbetet, undvika alla så kallade excesser, allt för att utestänga proletariatet från segerns frukter. (…) Med andra ord, från triumfens ögonblick måste arbetarnas misstänksamhet riktas inte mot det besegrade reaktionära partiet, utan mot sin forna allierade, mot det parti som avser att utnyttja triumfen för egen vinning.”
De meningarna stod skrivna över den nordafrikanska himlen när Ben Ali och Mubarak föll.
Så går marxismens historia vidare. Det återstår nu att skildra den fackliga
vänsterns och kommunistpartiets roll i den tunisiska revolutionen, de unga marxisternas betydelse för att koppla ihop Tahrir-torget och strejkerna, socialisternas bidrag till planteringen av en vild demokratisk urskog i Jemen… ”Tiden har åter kommit att ta Marx på allvar”, avslutar Hobsbawm den oktobergamla How to Change the World, och sätter punkt i januari 2011. Han visste inte hur rätt han skulle få.
Andreas Malm
