ÅSIKT

Mittpolitik bäddar för högerradikaler

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ska det vara någon vits med demokrati måste vi ha något att välja mellan, inte bara två versioner av samma mittenpolitik. Jag har därför med åren blivit mer tveksam till att rösta. Möjligen känner en del högerväljare detsamma, när nu nästan alla kallar sig feminister och en borgerlig arbetsmarknadsminister (i ord) försvarar kollektivavtalen.

Jag vet, det har sagts förut: socialdemokratin är aldrig vänster nog, och kommer väl aldrig att bli det för några av oss.

Men det som står på spel är inte bara en livaktig vänster. Jakten på mittenväljarna hotar också demokratin som sådan, enligt den belgiska teoretikern Chantal Mouffe.

Hennes skarpsinniga essä Om det politiska är en alarmsignal och en briljant skiss över samtidens politiska landskap. Mouffe är ingen revolutionär, hon vill verkligen rädda den parlamentariska demokratin. Men för att göra det, menar hon, måste vi erkänna att hotet inte kommer utifrån utan har sitt ursprung i systemets själva hjärta, i de etablerade partiernas samsyn.

Utgångspunkten är att all politik formas kring en vän-fiende-distinktion. Samhället genomkorsas av konflikter och kring dem organiserar sig grupper som passionerat bekämpar varandra. Poängen med demokratin är att den civiliserar maktkampen genom att omvandla fienden till en legitim motståndare, som man kan krossa i en omröstning, i stället för i gatustrid.

Men nu har politikerna fått för sig att vi inte har några stora sociala konflikter kvar. En stor välmående medelklass breder ut sig och alla har insett värdet av marknadsekonomi, lönearbete, budgetöverskott, frihandel, EU-medlemskap och andra moderna välsignelser. Socialdemokratin – det är främst den Mouffe skjuter in sig på – har under parollen tredje vägen lagt sig platt för den nyliberala hegemonin.

Politik blir då en fråga om bästa tekniska lösningar och demokrati blir liktydigt med dialog mellan folk som i grunden är ense. Idén om motståndare och verklig konflikt har bannlysts.

Och då går också all politisk passion förlorad, som de där förföriska ögonblicken man kan känna under en valvaka, en fläkt av drömmen om att Vi står mot Dem en gång för alla. För vem blir entusiastisk för några procents lägre skatt eller högre a-kassa?

Om man inte accepterar motståndare inom demokratin, så skapar man fiender utanför den, hävdar Mouffe. Den civiliserande effekten går förlorad, när de som inte sluter upp bakom konsensuspolitiken brännmärks som hopplösa traditionalister och – här hemma – som brunvänster eller ”hot mot demokratin”. Eller, på det internationella planet, som skurkstater och fundamentalister. Folk man inte kan tala med.

Det är en bumerang: man kastar ut motståndaren, men får en fiende i retur.

Haken är förstås att konflikterna inte alls försvunnit, säger Mouffe. Och kan de inte uttryckas inom systemet, så sker det utanför. Fältet ligger fritt för demokratins verkliga dödgrävare: de högerradikala partier som segertågat genom Europa under senare år. De drar sig minsann inte för att mobilisera starka passioner och måla fiendebilder. De har förstått vad de gamla partierna glömt: att politik ytterst är kamp.

På så vis, menar Mouffe, bär Europas etablerade partier ett stort ansvar för att anti-etablissemangsretoriken hos Front National, österrikiska Fpö eller Dansk Folkeparti kan slå an.

Det stämmer ganska bra med den bild som den norske journalisten Magnus Marsdal gör i sin eminenta skildring av Fremskrittspartiet i Högerpopulismen dissekerad. Och med den svenske forskaren Jens Rydgrens idé, att orsaken till att vi saknar ett starkt högerradikalt parti är att vi fortfarande har en ovanligt stark höger-vänsterskala i svensk politik.

Man måste alltså välja: antingen passionerade symboliska strider mellan höger och vänster i riksdagen. Eller riktiga på gatorna utanför.

Petter Larsson