Berättelsen om Samed

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

(och en massaker)

1 av 3 | Foto: SVT
Begravningsceremoni för offren.

1 Samed stod utanför ett hus som hade varit kontor av något slag och som nu tjänade som FN-kontingentens högkvarter. Han var lång och fortfarande ganska valpig, gladlynt och pratsam. Det var lätt att föreställa sig honom på ett kafé i Sarajevo, en Samed bland andra som drack kaffe och charm-ade flickor. Några år tidigare kunde han också ha suttit på kaféerna i Belgrad och Zagreb.

Tro nu inte att jag bedömde Samed som en simpel kafécharmör, det var inte så jag menade. Samed var student och skulle bli något, civilingenjör har jag för mig. Men när man såg honom var det inte en Samed som hängde över tunga böcker som först föll i tankarna. Det var en Samed som förde ett lätt men intelligent samtal på ett kafé, inte ett mondänt som man finner i Wien eller Budapest, utan ett enkelt av det slaget man finner på Balkan, med glasdörr som inte stänger riktigt och som blir så kallt på vintern att man sitter med ytterrocken på.

Det påstås att första intrycket bestämmer vår syn på en människa och kanske är det så att jag fick för mig att Samed var en ung man som skulle göra sig bra på kaféer därför att han stod som han gjorde utanför det där huset i det vackra morgonljuset.

På grund av det som hände senare kanske jag konstruera en Samed som aldrig fanns. Jag vill återskapa Samed under ideala omständigheter, där han borde vara, smuttande på en liten kopp hett turkiskt kaffe medan han pratar med en ung vacker kvinna. Hon är redan hans och ska bli hans fru. Han har ett år kvar till en examen som han vet att han kommer att klara.

Han får gärna ha ytterrocken på och det får gärna dra kallt när någon öppnar glasdörren som sedan far igen med en smäll men aldrig stängs ordentligt; kaffet smakar godare då.

Låt oss säga att det är vårvintern 1990. På golvet är det små pölar av smutsigt vatten som runnit av gästernas skor och kaféinnehavarens hustru svabbar av golvet med en gammal trasa som hon fäst på en stång. Hon svabbar ett par gånger om dagen men utan entusiasm och målmedvetenhet. Trottoaren utanför är ojämn och har fel lutning, den täcks av vatten så fort det regnar eller snön smälter. Skorna blir smutsiga för alla som är ute och går och många blir blöta ända in på fötterna och detta vatten som de kliver omkring i tar de med sig in på kaféet där det rinner av dem och bildar små pölar. Att torka golvet är en på förhand förlorad kamp mot elementen.

Samed säger något vänligt och skämtsamt om vädret när damen med svabben går förbi deras bord och hon muttrar ett svar och hans kvinna ler mot honom.

En sådan bild kan man på några ögonblick få av en människa som man första gången ser utanför ett hus en vacker morgon i juni, och som sträcker fram sin hand och säger hello, my name is Samed, och som sedan på några meningar berättar om sin bakgrund.

Det är en konstruerad bild men i allt väsentligt sann.

Samed hade flytt till Srebrenica tillsammans med sin yngre bror och sina föräldrar. De hade kommit med den stora vågen av flyktingar över bergen på vintern. De flesta av dem var bönder och arbetare men Samed var student och kunde lite engelska. Den var inte bra men tillräckligt bra för att han skulle få arbete som tolk åt FN-kontingenten.

Samed hörde inte på något sätt hemma i Srebrenica. Staden var en tillfällig tillflyktsort bara, tills kriget var över, och det kunde väl inte dröja allt för länge. Samed hörde hemma i Sarajevo, på dess kaféer, på universitetet, på en biograf på kvällen tillsammans med sin fästmö.

De ska sitta på kaféet med det smutsiga golvet och diskutera kvällens bioprogram eller en kommande tenta, eller möjligheten att skaffa en liten lägenhet så småningom. De ska ta små klunkar av det tjocka, söta kaffet och tänka att det var ett gott kaffe, ett snabbt och tyst konstaterande bara, inget de nämner, för de har så mycket annat att prata om.

Det kan tyckas märkligt att jag placerar Samed och hans fästmö i ett kafé där det är smutsigt på golvet och så kallt att han behåller rocken på. Men det beror på att jag mötte Samed en solig sommarmorgon i ett sammanhang där han inte hörde hemma.

Har jag nämnt att Srebrenica var en bondhåla? Före kriget bodde där högst 14000 personer, en liten stad inklämd mellan bergen, och nu trängdes där 55000 försvarslösa muslimer i ett gigantiskt ghetto, utlämnade till serbernas nåd. Men att använda ordet muslimer leder fel och placerar också det Samed i ett sammanhang där han inte hade att göra. Jag går inte till kaféerna ett par kvarter från mitt hem i Stockholm och ser kristna som dricker caffe latte.

Man kan invända att ordet muslim i Bosnien inte användes i religiös bemärkelse utan i kulturell, ja, nationell. Muslimerna var en nationalitet i Jugoslavien redan innan landet föll sönder. Men även om man har den bakgrunden klar för sig leder ändå beteckningen muslim tankarna fel. Om man prompt ska sätta en etikett på Samed var han väl bosnier eller jugoslav fast Jugoslavien inte längre fanns.

De flesta i Srebrenica var flyktingar från andra städer och byar i sydöstra Bosnien och de trängde ihop sig i hyreshus som hade varit utkylda på vintern och som var alldeles för varma på sommaren, i skolor där det inte längre bedrevs undervisning och affärslokaler där det inte längre fanns några varor till försäljning.

Srebrenica var en stängd stad men fotografen Torbjörn Andersson och jag hade fått tillstånd av den serbiske generalen Ratko Mladic att gå in där. Det var i juni 1993. I Srebrenica fanns en liten styrka från FN som skulle garantera invånarnas säkerhet. Kontingenten var symbolisk och beroende av att general Mladic hyste den respekt för världssamfundet som var underförstådd i internationell politik. Världen utgick från att generalen skulle hålla sig till de regler som han redan sa att han struntade i.

Torbjörn och jag lämnade vår bil vid den sista serbiska vägspärren och sedan gick vi på en dammig landsväg, över en bro och in i staden.

På bergen runt den fanns serbiska trupper.

Vi gick till huset som tjänade som bas för FN-truppen och där stod Samed. En FN-officer sa att Samed kunde följa med oss, så att jag hade någon som kunde tolka åt mig under de få dyrbara timmar jag fick vara i Srebrenica.

Mitt förhållande till Samed var kort och okomplicerat: Vi gick runt, såg oss omkring och gjorde en del intervjuer. Staden var som sagt inte stor så på några timmar kunde jag ta en titt på det mesta. Samed berättade om sin mamma, pappa och bror som han hade flytt tillsammans med. Han kom från en lärarfamilj.

Samed var den enda glada människan som jag talade  med den dagen. Jag skrev ner flyktingarnas berättelser, talade med gråtande kvinnor och barn, med arga eller uppgivna män, plitade noggrant ner vad de hade ätit (litet) och vad som fattades (mycket). Vi vadade i nöd. Ändå minns jag Samed som en glad och sorgfri ung man, vilket han inte kan ha varit. Men han förmådde att hålla modet uppe när de andras sviktade.

Till saken hör då att han var en av de få som hade inkomst och meningsfull sysselsättning.

Det är nog fel att beskriva Samed som glad. Det var snarare så att han inte framförde en oupphörlig men för all del berättigad klagan. Hans humör var jämt och hans inställning saklig. Och förresten kunde väl inte kriget fortgå i evighet.

Vi lämnade Srebrenica sent på eftermiddagen. Samed vinkade. Jag trodde att det var det sista jag såg av honom.

2 Två år senare släppte general Mladic loss sina soldater mot Srebrenica. FN-truppen gjorde inget motstånd. Kvinnorna och barnen överlämnade sig till serberna medan de flesta männen försökte fly genom skogarna och över bergen mot Tuzla.

Några klarade sig men en hel del, kanske de flesta, mördades under flykten.

De män som överlämnade sig tillsammans med kvinnorna och barnen mördades också. Även en del kvinnor och barn mördades.

Srebrenica var den värsta massakern i Europa efter andra världskriget: ungefär 8 000 människor försvann.

Att döda så många är ett komplicerat företag. Om förövarna dessutom ska gömma kropparna efteråt krävs en logistisk insats av stora mått: man behöver schaktmaskiner, grävskopor, lastbilar och andra transportfordon. Dessutom soldater som är villiga att utföra arbetet. Soldaterna måste naturligtvis ha vapen och ammunition, men det var det enda som det helt säkert fanns gott om.

Officerare bör på förhand utse lämpliga platser för massavrättningar (fält, dock skyddade för insyn) och de därefter nödvändiga massgravarna.

De får heller inte underlåta att göra åtminstone översiktliga scheman för ett jämnt flöde av transporter av levande och döda.

Mladics män hade rekvirerat bussar och lastbilar för att forsla bort Srebrenicas invånare och separeringen av männen från kvinnorna och barnen var av allt att döma planerad på förhand. Människor steg upp i bussarna; bussarna lämnade Srebrenica; människorna försvann.

Bland dem som försvann var Sameds mamma, pappa och lillebror.
 

3 Jag fick tag i Samed ett par månader efter massakern. Han befann sig då i Tuzla, en fruktansvärt dyster stad med kemiska industrier och där man före kriget hade utvunnit salt och brunkol. Tuzla ligger sex, sju mil norr om Srebrenica och där fanns ett par hundratusen flyktingar. Samed var en av dem; han var en flykting som hade blivit flykting igen.

Men han hade inte kommit stapplande över bergen som de andra överlevande männen. Samed hade kommit till Tuzla med FN.

Jag måste vara försiktig med hur jag skriver nu, därför att vad jag än skriver så blir det platt och på något vis orättvist inte bara mot Samed utan mot alla människor i Srebrenica, döda och levande.

Samed och jag träffades på Tuzla Hotel, en av stadens högsta byggnader. Den var lika dyster som omgivningarna. Vi satt på mitt rum där allt gick i brunt eller svart och Samed berättade vad som hade hänt.

Serberna kom in i staden. Samed befann sig på FN-förläggningen och som anställd av det internationella samfundet behövde han inte gå upp på någon buss med de andra.

Samed ville.

Han ville inte.

Han ville.

Han ville inte.

När han berättade var det som om orden i sig gjorde ont. Han pratade fort och exakt, han hade gått igenom händelseförloppet gång på gång, varje dag, varje timme. Han kunde inte tänka på något annat.

Han stod på en sida staketet och hans mamma och pappa och lillebror stod på den andra. Han hade omfamnat dem. De hade sagt att de skulle ses i Tuzla. Han såg dem gå ombord på bussen.

Samed skyddades av ett litet papper som sa att han var anställd av Förenta Nationerna. Ett litet papper kunde göra skillnad mellan säkerhet och att överlämna sig på nåd och onåd, mellan liv och död.

Han såg sin familj gå ombord på bussen och sedan såg han dem aldrig mer. Den bussen kom aldrig fram till Tuzla.

Det finns en fråga, uttalad med några få variationer, som brukar återkomma bland människor som överlevt naturkatastrofer, stora olyckor, krig: Varför just jag? Varför sparades mitt liv när så många andra måste dö?

För Samed var svaret mycket enkelt. Han hade det lilla papperet. Hans namn fanns på FN-kontingentens lönelista. Det besvarade frågan. Men det svaret var alldeles för endimensionellt, och frågorna som ständigt plågade Samed fanns kvar. Kunde han ha gjort något annorlunda? Borde han själv ha gått ombord på bussen?
Samed hjälpte mig det året, och nästa, när jag intervjuade överlevande från Srebrenica. Under två år i FN-soldaternas tjänst hade han lärt sig perfekt engelska. Han var en lysande tolk som drevs av en mörk beslutsamhet. Hans vilja att kartlägga vad som skett gick inte att jämföra med min. Sameds beslutsamhet befann sig på ett annat plan, hans vilja var en svetslåga.

I veckor umgicks vi praktiskt taget dygnet runt, och jag såg honom aldrig le. Samed hade förlorat förmågan att känna glädje. Hela hans väsen uppfylldes av tre tankar: att finna kropparna efter sin mor, far och bror, att ta reda på vad som hände dem och hitta mördarna.

Vi höll kontakten några år och vid något tillfälle antydde jag att han borde söka hjälp. Hans familj var mördad, det var en sorg som aldrig skulle lämna honom. Men Samed måste fortsätta med sitt liv, han kunde inte låta hela sin tillvaro styras av det som hade varit. Det kanske fanns läkare som kunde hjälpa Samed att bemästra sorgen och gå vidare.

Han ville inte höra på mig, kanske blev han arg även om han inte visade det. Enda gången Samed blev arg var när en överlevande sa att det värsta i Srebrenica var bristen på salt. Jag förstod inte, det var så många som pratade om saltbristen, men hur kunde de prata om något så banalt när de var instängda, sysslolösa, värnlösa och ofta saknade tillräckligt med mat? Då brast det för Samed och han skrek:

Du fattar ju ingenting! Jag kan inte översätta när du ställer så dumma frågor! Det värsta var bristen på salt! Fattar du? Bristen på salt!

Sedan lugnade han sig och sa att det går bra att äta mat utan salt en dag, två, tre. Kanske flera veckor. Men sedan blir saltbristen tortyr. Maten smakar inget. Den växer i munnen. Det känns som om man inte ska få ner födan men man tvingar sig att äta. Man måste äta för att fortsätta att leva. Man äter tugga för tugga men maten ger ingen energi längre. Kroppen förlorar all kraft. Man blir trött men sover inte bra. Man blir en zombie. Kunde jag förstå det? Att det salt som jag tyckte var så banalt, att frånvaron av en så självklar ingrediens i all matlagning kan göra så med människor?

Vad hade jag för rätt att komma med synpunkter? Jag kunde ändå aldrig förstå.

4 Ingen människa har fått mig att skämmas så mycket som Samed, men det känner han själv inte till. Jag svek honom men vet inte om Samed är medveten om det.

Flera gånger när vi satt i mitt trånga, trista rum i Tuzla tänkte jag berätta om min trolöshet, men jag kom mig aldrig för. Jag vågade inte.

Det var ett litet svek men ändå ett svek, och i ljuset av vad som hände senare blev sveket desto större.

När jag träffade Samed första gången i Srebrenica hade han en fästmö. De hade skilts åt när Samed flydde över bergen med sin familj, och fästmön levde hos sina föräldrar nere i Sandjak.

Efter massakern återförenades Samed och fästmön i Tuzla och sista gången jag träffade Samed väntade hon deras barn. Det var inget som fyllde honom med glädje eller förväntan. Samed var stum inombords. Allt han brydde sig var han finna mördarna.

Jag träffade fästmön den gången också, och jag hälsade hastigt och, tror jag, ganska skyggt på henne.

Jag var rädd att hon skulle säga något.

Jag var rädd att Samed skulle säga något, nu när vi var tillsammans alla tre.

5 När vi skiljdes åt den där soliga junidagen i Srebrenica gav Samed mig en lapp med ett telefonnummer. Det gick till hans fästmö. Han bad mig att ringa henne och säga att allt var bra. Samed och hans familj var fångna i Srebrenica, men de levde.

Samed och hans fästmö hade då inte kunnat talas vid på närmare ett halvår.

Jag stoppade lappen i fickan. Jag har i tänkt mycket på den. Var exakt la jag pappersbiten? Jag kan inte minnas att jag någonsin såg den igen. Det var inte så att jag tog upp lappen några dagar senare, tittade på den och kastade den. Nej, jag tog emot papperslappen ur Sameds hand, gav ett lättvindigt löfte och glömde bort alltsammans.

Det var en liten tjänst han bad om.

Varför tappade jag bort lappen? Jag tänkte verkligen ringa när jag tog emot den. Varför skulle jag inte ha gjort det? Jag har gjort sådant förr. Det hade tagit mig fem minuter.

När Torbjörn och jag gick ut från Srebrenica var jag upprörd. Nöden därinne var så skriande och invånarna så hjälplösa, och den förste vi mötte utanför staden var en serbisk överste som spydde galla över muslimerna. Sedan satte vi oss i vår bil för att köra ut ur Bosnien och tillbaka till Belgrad. Vi hade en serbisk chaufför som försökte säga något förklenande om muslimerna, men jag sa till honom att hålla käften och sedan var vi tysta i bilen ända fram till Belgrad.

Torbjörn och jag hann med ett nattåg till Budapest. Där tog vi en taxi till flygplatsen och behövde bara vänta någon timme på ett plan som förde oss hem.

Det var midsommarafton. När jag kom hem på eftermiddagen gick jag ut med familjen för att fira. Mindre än tjugofyra timmar tidigare hade jag varit i misären i Srebrenica. Nu stod jag och drack bål och tittade på barn som hoppade säck.

Min fru tyckte att jag var tyst.

Jag ansträngde mig för att vara social.

Försvann lappen med telefonnumret när jag bytte kläder innan vi gick på midsommarfesten?

Jag vet inte.

Jag vet bara att jag aldrig ringde det där samtalet, och att jag glömde bort att Samed alls hade bett mig om det, tills männen och kvinnorna och barnen tvingades upp i bussarna och forslades till fält där de mejades ner, tills männen från Srebrenica jagades som flyende djur i skogen.

Jag hade inte ens ringt det där telefonnumret.

Så vem är jag att komma med synpunkter och ge goda råd? Vem fan är jag!

Peter Kadhammar

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.