ÅSIKT

En skruvad grimas

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

LENNART BROMANDER ser Beethovens enda opera

Foto: Krister St Hill och Göteborgsoperans Kör i "Fidelio".

Beethovens enda opera Fidelio är visserligen älskad för sin storartade musik, men den har inte givit tonsättaren renommé som stor musikdramatiker. Historien om den handlingskraftiga Leonora, som klär ut sig till manlig fångvaktare och räddar sin make och frihetskämpe Florestan, kan ändå ges stark scenisk och politisk relevans av en bra regissör.

I Göteborg har Philipp Himmelmann gjort tvärtom och skapat en föreställning som accentuerar svagheterna hos Beethoven. Scenen (Elisabeth Pedross) är en stor kub i tre våningar och nio rum med endast en sångare i taget i varje rum. Sångarna kan alltså inte interagera och sjunga ut mot varandra utan bara mot publiken. Ett konsertant framförande av Fidelio i Malmö härom- året var just inte annorlunda, fast då kunde sångarna åtminstone få syn på varandra. Här utförs bara monologer riktade mot publiken, även i ensemblescenerna. På slutet levererar Himmelmann i alla fall något litet oväntat. Florestan är räddad, och minsann öppnas då väggarna till hans cell för Fidelio, men Pizarro - dramats skurk - mutar den girige fångvaktaren Rocco, och denne sluter väggarna igen. Till tonerna av den jublande slutkören upptäcker Florestan, att han är instängd igen, fast nu tillsammans med sin fru.

Himmelmanns Fidelio framstår därmed mest som en statuarisk illust-ration av snikenhetens förbannelse, en skruvad grimas av en regissör, som till varje pris vill göra något eget.

Men det ska sägas att sångarna gör sitt bästa att själva vara så litet statuariska som möjligt, och flera av dem inte bara sjunger bra utan visar också upp levande minspel och expressiv gestik. Gunnel Bohman bemästrar det svåra titelpartiet med glans och förmår suveränt och naturligt växla från intimitet till högdramatisk dådkraft i stämman. Christof Fischesser är en klangfull Rocco, i all sin girighet både mentalt och vokalt smidig. Mats Persson, Pizarro, vecklar ut sin avsevärda scenrutin och röstpregnans till ren ondska, medan däremot Jon Ketilssons Florestan är väl sliten och onyanserad.

Andreas Spering dirigerar torrt och effektivt men utan symfonisk örnblick, och den finslipning som vi vet att Göteborgsoperans orkester är kapabel till saknas.

OPERA

Lennart Bromander ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik