Ta fajten – med fakta

avAnn Charlott Altstadt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Charlott Altstadt svarar om vänstern och flyktingpolitiken – så kan SD förlora initiativet

1 av 2
Kajsa Ekis Ekman

I slutet av mars skrev jag en debattartikel med ärendet att vänstern måste sluta använda lönsamhetsargumentet för att motivera flyktinginvandringen. Min artikel mötte hård kritik på sociala medier och av skribenter som Kajsa Ekis Ekman i ETC

Hennes artikel var ett karaktärsmord på mig som vänsterperson genom den tyvärr så vanliga debattmetoden; avsiktliga missförstånd. Det var ideologiskt fel av mig att ta upp lönsamhetsfrågan, och det med vedertagna begrepp som ”nettokostnad” och fakta. Jag tycker det dock är märkligt att mina kritiker inte blivit upprörda på vänsterdebattörer som hävdar lönsamhetsargument för att motivera flyktinginvandringen, utan enbart på mig som avslöjat dem. 

Med officiell statistik och fakta ville jag visa på ett enormt samhällsproblem vänstern inte vågat hantera – en stor del av flyktinginvandrarna kommer aldrig ens att få tillhöra den arbetarklass Ekman menar att jag splittrar. Det har redan permanentats en underklass i Sverige och det innan förra årets 160 000 nyanlända. 

Och arbetarklassens splittring är redan ett faktum då SD är största partiet inom LO-kollektivet. Det beror bland annat på att vänstern som hörs i medierna hanterar problemet med flummiga begrepp som strukturell rasism och rasifiering i stället för att diskutera flyktinginvandringen i termer av ekonomisk ojämlikhet. Att Ekman plakatretoriskt hävdar att jag ”slickar den nya härskarens stövel” tror jag tyvärr är en temp på tillståndet hos delar av vänstern. 

Hon uppskattar att jag har tidigare skrivit att man borde ” ignorera SD” och i stället ta itu med ojämlikheten, men nu ägnar jag mig åt ”opportunism” och har bytt åsikt för att skaffa mig ”nya vänner”, läs högern och SD. Men min artikel är tvärtom ett utslag av att jag stenhårt anser att vi just måste ignorera SD och ta itu med ojämlikheten. Det vill säga vänstern måste börja formulera en självständig hållning utan hänsyn till Sverigedemokraterna. 

Ekmans inlägg är dock ett talande exempel på hur vänstern låtit SD staka ut gränserna i det politiska landskapet. Om exempelvis SD säger att flyktingar kostar då måste vänstern hävda att de är lönsamma, även om det är uppenbart osant och de som invänder misstänkliggörs. Enligt avståndstagandets logik har SD fått bestämma vad som ska definieras som anti-rasism, rasism eller att normalisera rasism vilket har blivit vänsterns politiska måttstock som jag nu bedöms efter. Det förklaras av att identitetspolitiska idéer, som en effekt av Sverigedemokraternas uppgång, fått så stort genomslag i offentligheten de sista åren. Det vill säga SD:s favorit-teman nation, kultur, etnicitet, och identitet kom att dominera vänsterns diskussioner i medierna och anti-rasismen blev dominerande strategi som en naturlig reaktion  mot partiets framgångar. Samhällsproblem som arbetslöshet och segregation kom därför att förklaras i termer av diskriminering och kränkningar. Och min artikel, som visade på ojämlikhet med uppmaning till vänsterreformer, kunde uppfattas som att jag kränker gruppen flyktinginvandrare, anklagar dem för deras utsatta position och därför går fiendens ärende.

I dag framstår tyvärr en borgerlig låglönelinje för både experter och vanliga människor som det enda rimliga i brist på vänsteralternativ. Trots att de olika subventionerade anställningsformer som finns inte har höjt flyktinginvandrarnas låga sysselsättningsgrad då de flesta -befintliga arbeten kräver -utbildning. Den borgerliga drömmen om en ständigt expanderade privat tjänstesektor med lågkvalificerad arbetskraft riskerar då att växa fram. Vill vänstern att flyktinginvandrare ska bli tjänstefolk i hemmen och att nya jobb som skoputsare och hissvärdar ska bli en realitet för att sedan nöja sig med att fördöma det som utslag av strukturell rasism?

Vänstern måste i stället erövra den ekonomiska sociala problembeskrivningen, äga siffror och fakta om det ojämlika läget för de senaste decenniernas flyktinginvandrare. För om man inte erkänner problemen kan man ju inte formulera några lösningar. 

Men det räcker inte med att bara föreslå skattehöjningar. Förr kunde även de välbeställda lockas in i något slags välfärdskontrakt där höga skatter växlades in mot världens bästa skola och vård tillgänglig också för dem utan tillgångar. Så är det som bekant inte längre. Så vill människor rösta på partier som vill höja skatten för att bekosta de reformer som krävs för att häva segregation och marginalisering? Märk alla vänsterns politruker och språkpoliser; det är inte jag som med denna fråga ställer grupper mot varandra. Det är en splittring som sedan länge existerar  i samhället som vänstern måste hejda.

För att öka skatteviljan och den samhälleliga tilliten måste vänsterreformerna därför ha målet att en generös solid välfärdsstat åter erbjuder den bästa skolan, utbildningen, vården, omsorgen med mera för alla. Utbildning är en nödvändighet för att få jobb i dag, oavsett ursprung, men vi vet alla att något gått fundamentalt fel sedan 90-talet.

Att skolan exempelvis blev ett företag på en marknad med vinster till riskkapitalet, segregation, fallande skolresultat, betygsinflation och lärarnas minskade arbetstid som pedagoger på grund av New public managements dokumentationskrav, anser nog de flesta är helt uppåt väggarna. Eleverna måste dessutom ta ansvar för sina egna studier med läraren som handledare, vilket är en pedagogik som varken gynnar utrikes -eller inrikesfödda elever. Jag tror att det därför finns en konsensus bland väljarna kring att skolsystemet görs om från grunden. Långtidsutredningen visade, som jag tog upp i min förra artikel, att om man tar hänsyn till färdighetsnivå i läsning, skrivning med mera, så har faktiskt inrikes- och utrikesfödda jobb i samma utsträckning, 87 procent. Alltså bör också vuxenundervisningen reformeras genom något slags kunskapslyft som erbjuds alla. 

Människor måste också vilja betala mer i skatt då de nya jobben bör skapas i den offentliga sektorn, om vi inte ska helt ska kapitulera i en amerikansk situation med en klass av working poor i lågbetalda servicejobb. Hundratusentals jobb  i vård, skola, omsorg försvann under 90-talskrisen och de måste komma tillbaka och bli ännu fler. 

Men att riskkapitalbolag, direktörer för offentliga/privata bolag och högre tjänstemän profiterar på skattemedel, att pengar undanhålls beskattning i brevlådeföretag och skatteparadis, att skattefusket uppgår till cirka 133 miljarder (inklusive svartjobb) innebär inte bara ett betydande svinn utan också att människors skattevilja riskeras. Att modellen med offentliga upphandlingar och privatisering av välfärdstjänster är byråkratiskt, dyrt och öppnar för korruption/fusk är likaså något som hotar förtroendet för det skattefinansierade välfärdssystemen och för samhället som sådant. 

Jag har varken alla eller färdiga lösningar men syftet med min artikel var att starta en diskussion om vad som bör göras utifrån fakta och siffror. För om inte omfattande reformer formuleras som lyfter hela samhället så hotas legitimiteten både för vänstern och flyktingmottagandet. Ojämlikheten kommer att öka, så också de sociala motsättningarna och rasismen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Rasism