ÅSIKT

Arethas musik formade det svarta upproret

Hennes sånger blev den radikaliserade Black Power-rörelsens soundtrack

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Aretha Franklin under en presskonferens 1973.
KULTUR

I december 1970 gjorde Aretha Franklin, som då knappast var känd som en radikal politisk artist, ett uttalande till stöd för den fängslade Svarta panter- aktivisten Angela Davis: ”Angela Davis must go free. Black people will be free”. 

När Franklin i en intervju fick en fråga om sin politiska vändning förklarade hon: ”den svarta revolutionen tvingade verkligen mig och majoriteten av den svarta befolkningen att omvärdera oss själva”. 


Det började redan med inspelningen av Otis Reddings Respect sommaren 1967. Genom att ge röst åt en text som krävde utrymme överskred Franklin de gränser som definierade kvinnliga artister plats i populärmusiken. Redan på 1970-talet blev Franklin en ikon för den svarta feministiska rörelsen. Idag är Respect själva definitionen på en klassiker inom populärkulturen; den får ständigt nya lyssnare och tycks behålla sin sprängkraft. Men det var inte de feministiska undertonerna som skänkte Respect dess omedelbara politiska betydelse sommaren 1967, då det mest omfattande upproret i USA:s historia bröt ut i storstädernas svarta stadsdelar. Upproret stärkte ställningen för Black Power-rörelsens ledare H Rap Brown och Stokely Carmichael, som utmanade Martin Luther King om ledarskapet för den svarta rörelsen. Respect fann stark resonans hos Black Power, som på ett helt annat sätt än medborgarrättsörelsen betonade svart identitet och kollektiv självkänsla.


Det var knappast en tillfällighet att sommarupprorets brännpunkt var Franklins hemstad Detroit, där hon som barn började sjunga gospel i pappans baptistförsamling. Under efterkrigstiden hade den expanderande bilindustrins arbetskraftsbehov lockat hundratusentals svarta till Detroit, som snabbt blev en djupt segregerad stad då vita lämnade bostadsområden i samma takt som svarta flyttade in. Men de svarta stadsdelarna, och inte minst kyrkorna, blev också platser där svart politisk aktivism och musik spirade i en organisk förening; när soulmusiken etablerades under tidigt 1960-tal var den intimt förbunden med medborgarrättsrörelsens framväxt.

Soulmusik var i grunden kyrkomusik, inte bara för att Franklin och många andra artister hade fått sin musikaliska skolning i ett religiöst sammanhang. Kyrkan var en gång slavarnas främsta tillflyktsort, där sången skänkte både emotionell förlösning och kollektiv kraft. Därmed bar svart musik, från slavsånger till soul, inte bara på element av protest utan också hopp om frigörelse och krav på frihet. Rörelsens sånger döptes också till ”Freedom Songs”.

I Think som Aretha Franklin själv skrev som en hyllning till Martin Luther King då den släpptes en månad efter mordet i Memphis 1968, upprepas ordet ”freedom” sju gånger i refrängen. Också Chain of Fools, Franklins andra hit år 1968, talar till förtryckets erfarenhet och viljan att vinna friheten bortom de bojor som efter slaveriet kedjar den svarta befolkningen.

Vad dessa låtar har gemensamt med många andra av 60-talets soulhits är att de kunde få en politisk betydelse trots att texterna saknar ett tydligt uttalat budskap. Också detta var ett arv från kyrkornas rum under slaveriet. Franklin hade själv som barn fått lära sig att de religiösa sångerna och predikningarna kunde ha dolda politiska betydelser.

Till skillnad från folkmusikens textcentrerade politik låg soulmusikens politiska betydelse i det musikaliska uttrycket. ”Freedom songs” är urformen för en populärkulturell politik där musiken är en form av motstånd som på samma gång erbjuder en möjlighet att för ett ögonblick, tillsammans med andra, få erfara den frihet från förtryck som i vardagen endast kan erfaras som en utopi.


I det sena 1960-talets politiska dragkamp om den svarta kulturens kändisar var det den vänsterliberala falangen som lyckades fånga in Franklin. I samband med hennes konsert i Cobo Hall den 16 februari 1968 deklarerade Detroits demokratiske borgmästare James Cavanagh att denna dag i fortsättningen skulle benämnas ”Aretha Franklin Day”. Även Martin Luther King klev in på scenen och överlämnade organisationen SCLC:s Leadership Award. Två månader senare sjöng hon ”Precious Lord” på Kings begravning och i augusti framträdde hon på invigningen av Demokraternas konvent i Chicago.


Men två år senare identifierade hon sig med Black Power och försvarade Angela Davis. Likt många andra artister vid denna tidpunkt, hade hon radikaliserats.  

Ändå bör politiken i Aretha Franklins artistgärning kanske främst förstås som ett exempel på hur musikens politiska betydelser inte är avhängig artisternas eventuella ställningstaganden.

Aretha Franklins musik inte bara formades av det sociala och kulturella rum som den svarta rörelsen skapade på 1960-talet – hennes musik bidrog till att skapa det genom att ge en röst både åt erfarenheter av förtryck och förhoppningar om frihet.

ARTIKELN HANDLAR OM