Kulturkampen

avPetter Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppgivna högerradikaler slåss för sin livsstil

Extremhöger I Frankrike styr Marine Le Pen Front National som är på god väg att bli rumsrent hos en stor del av det franska folket.

Det finns inget generellt samband mellan ekonomiska kriser och framgångar för högerradikala och högerextrema partier. Kriser kan gynna eller missgynna dem, det kan slå åt vilket håll som helst. Det är bara att lägga krisdata och valresultat bredvid varandra för att nå den slutsatsen.

Så långt är Håkan Blomqvist (Aftonbladet 16 juli) och jag överens.

För att ändå till nöds rädda idén att kris och högerradikalism hänger samman hävdar Blomqvist att Europa sedan ”decennier befunnit sig i kronisk välfärdskris med växande sociala klyftor, urgröpta trygghetssystem och marginalisering av stora grupper.”

Beskrivningen är det inget fel på. Men kronisk kris? En sådan blåsfiskbreddning gör ju krisbegreppet snudd på meningslöst. För om man dessutom räknar den europeiska katastrofen 1914-1945 som en krisepok, skulle det betyda att vi haft kris i kanske 70 av de senaste 100 åren.

Vilket skulle förvandla krisen till normaltillstånd.

Språkbruket åsido, så lanserar Blomqvist en variant av det som brukar kallas tesen om ”moderniseringens förlorare”. Folk som drabbas av nedskärningar, otrygghet och arbetslöshet – eller som fruktar att de står näst på tur. Och som dras till partier som lovar dem det förlorade paradiset åter.

Men det är bara, i bästa fall, en halv förklaring. Det Blomqvist ägnar sig åt är efterfrågesidan. Han saluför en idé om varför det finns stora opinioner, kanske 10-30 procent, i snart sagt varje västeuropeiskt land som hyser högerradikala värderingar och därför kanske skulle kunna rösta på – efterfrågar – ett högerradikalt parti.

Jag skriver i bästa fall, för även om det antagligen ligger mycket i att högerradikalismens popularitet på något sätt har att göra med framväxten av multikulturella samhällen, globaliseringstryck och avindustrialisering, så har det visat sig notoriskt svårt att belägga i hård vetenskap. När den holländske statsvetaren Cas Mudde i översiktsverket Populist Radical Right Parties in Europe (Cambridge 2007) gick igenom forskningen fann han till exempel inget klart stöd för att hög arbetslöshet, stor invandring eller hög kriminalitet skulle spela någon större roll för att folk röstar brunt.

Mudde sammanfattar lakoniskt att det är ”osannolikt att populisthögern finner bördig jord i länder som (upplevs vara) kulturellt homogena, där inga brott begås och där politiska problem saknas, men några sådana platser finns ju å andra sidan inte”.

Överallt dessa breda fält av missnöje för Jimmie Åkessons gelikar att gräva guld i. Men bara ibland lyckas de mobilisera större väljargrupper.

Därför är det otillräckligt att, som Blomqvist, bara klargöra varför folk är missnöjda. I all synnerhet som kopplingen mellan missnöjets ekonomiska grund, växande klyftor, nedskärningar, arbetslöshet, och hur folk sedan röstar inte direkt är glasklar. Inget tyder ju på att det skulle vara för att de är sådana hejare på utjämning och välfärdspolitik – ofta är de ju faktiskt hardcore marknadsliberaler – som högerradikala partier vinner väljare.

Vi måste också, vilket allt mer blivit forskningens inriktning, försöka svara på under vilka omständigheter missnöjet kanaliseras

i just högerradikalism.

Vilken roll spelar, för att ta Sverige, den legitimering av högerradikala åsikter som sattes i gång med Folkpartiets språktestförlag 2002, eller omvänt de övriga partiernas vägran att samverka med SD? Eller att flera medier ändrat sitt sätt att beskriva SD och ger dem utrymme för debattartiklar och annonser? Hur viktig är den veritabla propagandamaskin de själva byggt på internet?

På ett mer grundläggande plan måste man nog också närma sig frågan om hur den politiska dagordningen i Västeuropa förändrats de senaste decennierna.

Håkan Blomqvist tror att det var för att ”människor hade jobb, fick det bättre och kunde tro på framtiden”, som högerradikalerna gick bet för några decennier sedan.

Jag menar att det kanske snarare, eller också, berodde på vad folk pratade om; vilka frågor de ansåg vara de politiskt viktiga.

Det är i alla fall en slutsats av forskarantologin Class Politics and the Radical Right (Routhledge 2013), där man försöker förklara varför växande delar av arbetarklassen vänder sin håg till en Le Pen eller en Åkesson.

Dessa väljare gillar för all del omfördelning och välfärdspolitik.

Men det är mindre viktigt för dem än att ta kamp mot invandrare, genuspedagoger och Prideparader.

Man kan se det som en begynnande amerikanisering. Stora delar av den vita arbetarklassen i USA röstar ju sedan årtionden direkt emot sina ekonomiska intressen. Därför att det som brukar kallas sociokulturella frågor, som abort, vapenkontroll och homoäktenskap, väger tyngre.

Bakgrunden står att finna i den liberala kulturrevolution som sprang ur 60- och 70-talets radikala rörelser. Frågor om rasism, feminism, sexualitet och miljö politiserades och gamla maktförhållanden undergrävdes.

Vi fick en ny stark konfliktlinje i samhället, som utmanade den dominerande höger-vänsterskalan: den mellan auktoritära/konservativa och liberala ideal.

Ur denna konfliktdimension föddes först de gröna partierna, som svenska Miljöpartiet. De var kulturrevolutionens barn. Men deras ideal kom med tiden att anammas brett bland de etablerade partierna och i befolkningen, vilket speglas i en allt mindre sexistisk, rasistisk och homofob opinion.

Den högerradikala rörelsen kan förstås som kontrarevolutionen. Man mobiliserar kring samma typ av frågor som de gröna, men med motsatt budskap om att återupprätta fasta värden, hierarkier, och homogenitet.

Under samma period tilltar den samling i mitten, som Blomqvist berör. Ingen som hört Magdalena Andersson debattera med Anders Borg eller sett socialdemokraten Gerhard Schröder genomföra allt det den tyska högern drömde om kan väl tvivla på om polariseringen mellan höger och vänster avtagit.

Och när höger-vänsterskalan minskar i betydelse, förskjuts de politiska striderna i stället till konfliktlinjen liberal-auktoritär.

Krossa rasismen, släpp fångarna loss och inga bilar i innerstan, säger revolutionärerna.

Ut med invandrarna, livstid är livstid, inget miljötjafs säger kontrarevolutionärerna.

Båda är ganska ointresserade av fördelningspolitik, men desto mer ense om vilka frågor vi i stället ska bråka om.

För att uttrycka det på annat vis: för de högerradikala väljarna handlar politik inte längre, i alla fall inte huvudsakligen, om ekonomi. De har gett upp hoppet om att någon skulle kämpa för deras materiella intressen. Och då kan de lika gärna rösta på någon som i alla fall slåss för deras livsstil och lovar att hålla invandrarna ute, kvinnorna nere och hbtq-personerna i garderoben.

För att vända på Bill Clintons gamla valslogan: Det är inte ekonomin, dumbom, det är kulturen.

Publicerad: