ÅSIKT

Poesin har alltid varit tjänstvillig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Göran Sommardal minns ett alternativt 70-tal

Foto: Athena Farrokhzad. Foto: Khashayar Naderehvandi
Foto: Aftonbladet 4 augusti, där Ringgren kritiserade den alltmer politiserade poesin.

DEBATT Av Athena Farrokhzads sommarprogram, och specifikt av hennes ”instrumentella” syn på poesin, förs Magnus Ringgren tillbaka till ett olyckligt "progressivt” 70-tal.

Själv är jag, å min sida, lika böjd att läsa Magnus Ringgrens ”rädsla” för en poesi som tjänar som ett uttryck för en minnes-snål rekapitulation av den tidens sedermera så flitigt framhållna avigsida och en numer lika gängse glömska inför dess rikedom.

Säkerligen kan man märka upp en 70-talstypiskt enfaldig och endimensionell poesi, precis som vad gällde 20-, 30-, 40-, 50- och 60-talet. Jag vill helst minnas det ”proggiga” 70-talet och dess ”instrumentella” poesi i form av Tobias Berggrens Det nödvändiga är inte klart eller Namn och grus, den politiska rannsakningen i Lars Noréns tre dagboksböcker Nattarbete, Dagbok augusti-oktober 1975 och Dagliga och nattliga dikter, Elsa Graves sena men goda Mödrar som vargar och Slutförbannelser, Bruno K Öijers sångliga anarkism, Göran Palms själsliga furirer i Varför har nätterna inga namn? och hans långa vintersagor, Göran Tunströms intima politik i Svartsjukans sånger och Sorgesånger, Svante Foersters alltid solidariska och aldrig hukande dikter i det postuma urvalet Kärleken upphäver tiden, Elsie Johanssons socialt dubbeltydiga minnen i Brorsan hade en vevgrammofon och (lite för sent för 70-talsproggen) Potatisballader. Och Sonnevi, och Åkesson, och Sonnevi, och Åkesson. Och faktiskt rätt många och rätt mycket till. 

För övrigt är poesins motto inte Non Serviam, möjligen kunde det sägas vara Ekelöfs. Poesin har alltid varit tjänstvillig, liksom konstarterna. Frågan gäller alltid: åt vad?

René Char kunde som motståndsmannen Kapten Alexandre skriva: ”Fienden fruktar er. Ni får inte göra honom besviken.”

Senare som poet, när fienden var besegrad, kunde han skriva Stränghet i ett mandelregn.

Om poesin är något, så är det ett sådant rörligt motstånd.

Göran Sommardal