ÅSIKT

”Inga stenar mot högerdemonstration”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Polisen överdrev situationen i Malmö

Först rider de ner folk.

Sen försöker de blåsa upp motiven för polisvåldet långt bortom sanningens gräns. Polisen skulle ha varit ”svårt ansatt”, säger kommenderingschefen Håkan Jarborg Eriksson och talar om angrepp med påkar, ammoniakflaskor och gatstenar. Ambulanspersonal skulle ha attackerats och hindrats att komma fram.

När medierna, framför allt Skånska Dagbladet, går till botten med uppgifterna, tvingas polisen i Malmö backa.

Några gatstenar var det aldrig.

Ambulanspersonalen angreps inte. Den var däremot, påstår samme kommenderingschef, ”hårt ansatt”.

Det är en annan ful språklig glidning. Jag stod precis bredvid när några av bårarna bars fram. Folk flyttade på sig och beredde väg på ett ögonblick. Jag såg heller inga gatstenar. Det som kastades var smällare och en och annan bengal, de flesta riktade in mot den tomma platsen framför nazistledaren. Varken jag eller någon jag talat med kände ammoniaklukt.

Det är naturligtvis i teorin möjligt att polislögnerna är oskyldiga misstag. Men det är ingen trovärdig förklaring, därför att samtliga påståenden pekar i samma riktning: mot att det som var fel, ändå ska kunna kallas rätt, eller i alla fall gå hem hos alla dem som inte var där och som så förtvivlat gärna vill att vi ska kunna lita på polisen.

Det verkar inte har varit någon paniksituation när polisen kommenderade in rytteriet. Jag såg själv hur man lugnt och städat ställde upp hästarna och väntade länge innan man red på.

Andra vittnar i samma riktning. ”Om det finns en fara för liv ska polisen sätta in hästar. Så uppfattade jag inte alls situationen i lördags”, säger till exempel författaren Fredrik Ekelund (Sydsvenskan 25 augusti).

På så vis sätter polisen inte bara demonstranterna i onödig fara, utan också den egna personalen. De ska naturligtvis inte riskera att få någon annans liv och hälsa på sitt samvete i ett läge där det inte är absolut nödvändigt.

Det som gick snett i Malmö beror inte på att enskilda poliser löpte amok, utan på hela upplägget.

Men jag är mer bestört än förvånad.

Jag har sett Malmöpolisen rida ner Reclaim the Streets och utlösa ett upplopp.

Jag har sett dem, av allt att döma i en planerad insats, ringa in och med knytnävar och batonger piska upp en stor grupp demonstranter som bara gjorde passivt motstånd under Ekofinmötet 2001.

Nu är vi tillbaka till de åren.

Efter Göteborgshändelserna 2001 började polisen i Sverige arbeta med en ny taktik för hantering av folkmassor, särskild polistaktik kallas den, hämtad från Danmark. Den står på tre ben: dialog och ickeprovokation. Kraftfulla ingripanden när det väl sker. Men framför allt, en helhetsbedömning av läget, där man ibland är redo att backa eller inte ingripa för att undvika en kravall.

Göteborgspolisen lär vara den som mest konsekvent tillämpat idéerna. Här har heller inga konfrontationer skett mellan vänstern och polisen sedan 2001.

I Malmö användes taktiken framgångsrikt under Europeiska sociala forumet 2008.

Men Limhamn vittnar snarast om en motsatt taktik. Här handlade det redan från början om att demonstrera kontroll.

Man använder redan i ett tidigt skede hästar. De rider i vad som ser ut som en bisarr dressyrövning mitt bland demonstranterna för att vidga avståndet till nazisterna. I själva verket är det en maktdemonstration. Se här vilka resurser vi har. Passa er.

Det finns, det borde polisen veta, få saker som hetsar upp stämningen mer än att ha oberäkneliga hästar – och hundar – nära inpå en demonstration. Sen låter man dessutom de extra bepansrade bilarna köra in på torget med tjutande sirener. Man griper också en person för olaga maskering.

Allt detta, alltså, innan några allvarliga oroligheter brutit ut.

Först hjälper man till att hetsa upp stämningen.

Sen använder man mindre provokationer – smällare som kastas – som motiv för ett angrepp.

Och efteråt överdriver man hur hotfull situationen var.