ÅSIKT

”Poesi och politik hänger ihop”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Athena Farrokhzad svarar om kritiken mot progglyrik i ”Sommar”

Foto: Poeten Athena Farrokhzad blev hårt kritiserad efter sitt ”Sommar”-program.

Förra veckan undervisade jag på en författarskola för ungdomar mellan femton och arton år från hela Norden. Under sex dagar arbetade vi med litteraturens berättarstruktur, ljudlighet, bildlighet och plats i världen.

Kursen på Biskops-Arnö inleddes med att mina kollegor och jag skrev varsitt litterärt påstående på en whiteboard, som ett sätt att initiera samtal och uppmuntra eleverna att själva formulera sig.

Påståendena löd exempelvis: Att skriva är att bekräfta sitt vara i världen. Att skriva är att uttrycka motsägelser och komplikationer. Att skriva är att försöka minnas den plats där glömskan börjar. Att skriva är att ge röst åt de som inte har någon röst. Att skriva är att själv utforma begränsningarna, så att de blir uthärdliga. Att skriva är att inte vara rädd.

Varför berättar jag detta? Kanske för att säga att det inte är så lätt att nagla fast litteraturens väsen i en enda mening, även för någon vars yrke det är att lära andra om dess funktionssätt.

I mitt, Ylva Karlssons och Maja Karlssons sommarprogram citerar jag trettio­sex poeter från Latinamerika, Nordamerika, Mellanöstern och Europa. De tillhör vitt skilda litterära skolor, den äldsta är född 1892, den yngsta 1994. Många av dem var politiska aktivister, som rörde sig mellan anteckningsbordet och barrikaderna, och sedan blev kanoniserade giganter i poesins historia, delvis tack vare att deras dikt befann sig i världens akuta tillstånd.

Jag citerar dem för att ­poesin alltid har varit det mest omedelbara och tillgripbara mediet för mig, oavsett om jag har sökt tröst, utmaning eller kunskap, eller velat säga något om vår samtid. Detta förde Magnus Ringgren tillbaka till ”ett olyckligt progressivt sjuttio­tal”, där det korrekta budskapet fick ursäkta ”den trångsynta estetiken” (Aftonbladet Kultur 4 aug).

”Poesins motto är Non Serviam”, skriver han. På detta vill jag svara: Lyriken är en konstform med en mångtusenårig historia som människor över hela världen ägnar sig åt för att väva den språkdräkt som krävs för att verkligheten ska bli (o)igenkännbar som verklighet.

Att tro att dess väsen kan sammanfattas av en titel av en – visserligen briljant – död svensk modernist är väl om något en instrumentell syn på poesi. För mig är ett av diktens viktigaste uppdrag just att undersöka vem samhället/subjektet/strofen tjänar, när vi tror att den inte tjänar någon, och vem som får betala priset för det.

Att citera en poet i ett politiskt sammanhang innebär inte att författaren i fråga nödvändigtvis delar ens utopi. Att dikten är användbar betyder inte att den är reducerbar till vad den blir i varje enskild användning.

Om vi förhöll oss lite mindre andaktsfullt till poesin, om den fick vara med när vi försöker formulera något av betydelse, om det fanns lite färre medelålders män som tillrättavisade oss i vad som är ett korrekt förhållningssätt, skulle dikten kanske vara en lite mindre marginaliserad samhällsföreteelse.

Eller med den amerikanska poeten Adrienne Richs ord, i John Swedenmarks översättning:

”Allt vi skriver / kommer att användas emot oss / eller dom vi älskar. / Såna är villkoren, / det är bara att acceptera. / Poesin har aldrig haft möjlighet / att stå utanför historien. / En maskinskriven rad för tjugo år sen / kan lysa i sprejfärg på en vägg / och hylla konsten som bortvändhet / eller som tortyr av dom vi / inte älskade men inte / heller ville döda / Vi är i rörelse men våra ord finns kvar, / ansvariga för mer än vi tänkt oss / och det är vårt privilegium.”