V kan förlora en hel ungdomsgeneration

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Partiet fasar för medlemmar som skriker för högt

Under SD:s torgmöte i Stockholm i lördags avlägsnade polisen ett tiotal motdemonstranter från platsen. En av dem var Dror Feiler, Vänsterpartiets EU-kandidat.
Under SD:s torgmöte i Stockholm i lördags avlägsnade polisen ett tiotal motdemonstranter från platsen. En av dem var Dror Feiler, Vänsterpartiets EU-kandidat.

Borgerligheten stirrar hålögd på den vänstervåg som drar över Sverige, men tycks ha missat att det händer nåt ­riktigt otäckt på deras egen kant. SD fick nästan tio procent av rösterna i EU-parlamentsvalet, i stora delar av Europa fick deras broderpartier mångfalt mer. Ingen gläds, men borgarnas påstådda oro är ändå svår att ta på ­allvar. Det är ju deras åtstramnings­politik som bäddat för högerextremismens framgångar.

Sverige är ändå annorlunda. Var ­Jimmie Åkesson än stannat på sin turné, har han mötts av människor som protesterar tyst eller högljutt. I lördags samlade Norrmalmstorg ­tusentals motdemonstranter. Allt gick lugnt till - från både SD:s och anti­rasisternas sida - men polisen släpade ändå bort folk för att de busvisslade, skramlade med nycklar eller bar plakat. Några bussades bort till ­Märsta (längre kan polisen inte köra, för då blir deras ”avlägsnande” ett olagligt ”omhändertagande”).

Polisen agerade utan anledning och helt godtyckligt mot medborgare som använde sin lagliga rätt till yttrandefrihet. Stockholmspolisen har också mycket riktigt JO-anmälts.

I övrigt har protesterna uteblivit, i en framväxande konsensus att rassar och nassar inte får störas. Inte ens Vänsterpartiet har uttalat sig, trots att deras EU-kandidat Dror Feiler fick åka piketbuss till Sankt Görans psyk­akut, bara för att polisen ville ­jävlas.

Endast åtta procent av ungdoms­väljarna la sin röst på V. Dubbelt så många valde Fi.

Förklaringarna är flera, men en är nog just detta, att V har en nervöst mästrande attityd till den anti­rasistiska rörelsen. Partiet uttalar sig om de felaktiga metoderna - knivens politik - men omfamnar heller inte hel­hjärtat allt det andra. Gatorna ­sjuder av finurliga antifascistiska ­upptåg, men V är rädd att där ska ­finnas nån medlem som skriker för högt och därmed ”skadar partiet” i den borgerliga pressen.

Fortsätter V så, kan partiet förlora en hel ungdomsgeneration på samma sätt som sossarna gjorde under Vietnam­kriget.

Förlorare på V:s ängslighet blir ­också antirasismen, som riskerar att avradikaliseras till en talkör utan ­konkret politik. Den röda vänstern skulle kunna ge antirasismen en bred klassförankring, en social dimension som vinner de vita männen i stället för att den hånar iväg dem.

Bara så kan antirasism bli anti­fascism, en rörelse som utmanar inte bara ­högerextremismen, ­utan även den borgerlighet som med sin klasspolitik sondmatar det blåsvarta monstret.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.