Kultur

Borgarnas inbördeskrig

Av: 

Petter J Larsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Invandrarna är Alliansens nya slagträ

Det pågår ett inbördeskrig i borgerligheten. Folkpartister och Centerpartister vill lösa integrationsproblemen med låga löner och uppluckrad arbetsrätt. Kristdemokraterna formligen smattrar ur sig förslag.

Moderaterna håller emot. Men frågan är hur länge de står emot kanonaderna från den snart halvårslånga integrationspolitiska offensiven.

Bakgrunden till det ivriga snickrandet är måttligt smickrande.

Det mest uppenbara är SD:s framgångar. Framför allt Moderaterna blödde i valet betänkligt till SD. Här finns nu ­väljare att vinna.

Man inbillar sig alltså, att det skulle gå att slå undan benen för SD genom att trampa rakt in på deras favoritområde.

Det är, om ni frågar mig, en full­ständigt livsfarlig strategi, eftersom risken är stor att SD bara stärks om en av deras favoritfrågor hamnar i politikens centrum.

Den andra förklaringen är mer hedrande. Sverige står inför stora utmaningar med tiotusentals människor som söker asyl år efter år. Arbetslösheten är skyhög och det tar 7-8 år innan de i snitt får ett arbete i Sverige.

Bostadsbristen är skriande, både för de alldeles nyanlända och för dem som ­efter att ha fått uppehållstillstånd ska bosätta sig mer permanent.

Här har den egna politiken misslyckats. Borgerligheten har ju haft ­åtta år på sig. Men sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikes födda har inte krympt. Antalet arbetslösa ­invandrare har ökat med över 50 000 personer sedan 2005.

En del reformer har blivit så katastrofala att de redan avskaffats. Sfi-bonusen gav mätbart positiva resultat i endast en av tretton kommuner och har skrotats. ­Etableringslotsarna är på väg att avvecklas. De la för mycket tid på annat än att ordna jobb och sågades vid fotknölarna av Riksrevisionen.

Alliansregeringens paradnummer, ­etableringsreformen, ger magra resultat. Ett år efter att ha genomgått en hel ­etableringsplan har bara 9 procent av ­invandrarna ett riktigt jobb utan subventioner, medan 8 procent studerar.

Det är i detta smärtsamma ljus man ska se smatterbandet av nya eller nygamla förslag. Är det inte modulhus, så är det temporära uppehållstillstånd, är det ­inte språkkrav, så är det försörjningskrav.

Här finns en del rena symbolförslag, som syftar till att smeka en nationalistiskt ­sinnad opinion medhårs. Folkpartiet har sitt populära språktest för medborgarskap. Kristdemokraterna vill att alla nya medborgare ska välkomnas med ­ceremonier och få en ”medborgarbok”, där rättigheter och skyldigheter framgår.

Moderaterna har en gammal idé om ”svensk­kontrakt”, där ­invandraren förbinder sig till ­något man kallar svenska värderingar.

I själva verket är det mest luft: inga ­sådana förslag kommer att påverka integrationen märkbart.

Mindre kontroversiellt och förmodligen mer verkningsfullt är modifieringarna av befintliga system. Valideringen av ­utländska examina och yrkeskunskaper ska centraliseras och snabbas upp. Kommunerna ska förmås att ta emot flyktingar. Sfi-under­visningen ska individ­anpassas bättre. Myndigheter ska utlokaliseras till för­orterna. Migrationsverket ska driva ­egna anläggningar. ­

Bidragen till dem som väljer eget boende ska dras in, för att minska trångboddheten i kommuner som Malmö och ­Södertälje.

Det sistnämnda för övrigt ett förslag som riskerar att hämma integrationen, eftersom all forskning pekar på att invandrare snabbare får jobb och högre inkomster om de själva får välja var de vill bo.

Man kan naturligtvis diskutera för- och nackdelar med alla sådana förslag. De ger sannolikt inga dramatiska ­effekter, men ligger inom ramen för en seriös integrationspolitik.

Men den stora stridsfrågan gäller systemförändringarna på arbetsmarknaden.

”Se över lönestrukturerna och turordningsreglerna. Det är en knäckfråga i arbetsmarknadspolitiken. Löser vi inte det, kommer vi inte att klara integrationspolitiken.”

Så svarar Folkpartiets integrations­politiska talesperson Roger Haddad när Sveriges Radio (10 november 2014) ­frågar vad som är den viktigaste integrations­politiska frågan.

Så sent som i slutet av förra ­månaden återkom han i sällskap med Jan Björklund och andra partikamrater till samma tankar (DN 28 januari), då man hävdade att arbetsrätten måste ­”moderniseras” och förespråkade ”en lägre ingångslön i vissa sektorer.”

De har stöd av Centerpartiet. I sin ­integrationsrapport som presenterades i fredags - och som annars innehåller en hel del utmärkta förslag - förespråkade man att tur­ordningsreglerna i LAS ska ­ersättas av ”rättvisa turordningsregler baserade på kompetens” och la fram förslag för hur nyanlända invandrare ska kunna tillåtas arbeta och praktisera till lägre löner än i dag.

Lägre lönekostnader och uppluckrad arbetsrätt är idéer som funnits länge inom båda partierna. Under åren har man använt såväl den allmänt höga arbets­lösheten som den specifikt höga ungdomsarbetslös­heten som bräckjärn mot arbetsrätt och ­anständiga ­löner.

Men nu har man fått ett nytt slagträ: ­invandrarna, som ”inte släpps in” på en arbetsmarknad som skyddas av ”protektionistiska fackföreningar”, som det ­heter i Folkpartiets program.

Under alliansregeringen sopades de här ­idéerna under mattan. Reinfeldts ­ny­moderater ville inte ha en öppen konflikt med fackföreningsrörelsen.

Gång på gång har Anders Borg och Fredrik Reinfeldt berömt sig av att inte ha skapat en växande låglönesektor.

Det vet de mycket väl att tur­ordningsreglerna i LAS i praktiken inte innebär något större problem för svenska företag och att föga är vunnet på att bara ­om­fördela arbetslösheten.

Deras jobb­skatteavdrag fyller dess­utom delvis funktionen att hålla nere ­lönekraven. Du får ökat skatteavdrag i stället för högre lön.

Men i dag, med en exploderande integrationspolitisk ­debatt och en allians som har friare tyglar när den inte längre regerar, kommer kraven upp till ytan igen.

Det är här den viktigaste ­striden om den borgerliga integrationspolitiken står i dag.

Moderaterna vill visserligen, också i uttalat integrations­syfte, öka provanställningstiden från dagens sex månader till tolv. Men annars gäller fort­farande Reinfeldt-linjen - i alla fall i väntan på den ­interna ­arbetsgrupp som nu ska ompröva partiets ­integrationspolitik.

Exakt vilka åtgärder systemförändrarna tänker sig är lite oklart - lönerna sätts ju av parterna, så man måste då i stället trixa med skatter och bidrag.

Men riktningen är tydlig. Får små­partierna som de vill står vi inför en amerikanisering, med fler låglönejobb, otryggare anställningar och en växande sektor med skattesubventionerade tjänstejobb.

För integrationen vore det illa.

Om man med en lyckad integration ­menar något i stil med att det inte finns några systematiska skillnader mellan ­invandrade och infödda när det gäller ­sådant som utbildningsresultat, jobb, ­boende, föreningsengagemang och valdeltagande, så skapar den här typen av åtgärder snarare motsatsen: segregation, med en stor och otrygg låg­lönesektor i huvudsak befolkad av ­invandrare.

Risken är också stor att det skulle spä på invandringsmotståndet. Om infödda löntagare får höra att den stora invandringen är orsaken till att de själva ­måste få sämre anställningstrygghet och lägre l­öner, så har de plötsligt fått ­rationella skäl att gå till höger.

Den som ställer arbetare mot arbetare serverar Åkessons väljare på ett silverfat.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!