ÅSIKT

Jag var Putins supporter för en dag – och fick 500 rubel

Journalisten Mika Velikovskij om hur han infiltrerade presidentens fejkade manifestation – och varför ryska valrörelsen är rena teatern

1 av 2
Ryske journalisten Mika Velikovskij utanför Luzkniki-arenan som uppklädd och betald Putinanhängare.
KULTUR

På söndag är det presidentval i Ryssland, och ingen förväntar sig något annat än att Vladimir Putin vinner för fjärde gången.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag kan Aftonbladets och Novaja Gazetas medarbetare Mika Velikovskij avslöja de fejkade demonstrationer som arrangeras till stöd för den sittande presidenten.

Han tar oss med bakom kulisserna i den ryska valrörelsen – i grunden inget annat än en teaterföreställning.

”Du är med. Möt mig i den lilla parken 12:30. Ditt nummer är 41”.

Så löd WhatsApp-meddelandet som jag gått och väntat på ett par dagar.

”Jag kommer att hålla en skylt med namnet 'Rodion' på”.

I februari hade sajten massovki.ru, en specialiserad annonssajt som vanligtvis används av film- och tv-producenter för att hitta skådespelare och statister till masscener, fått en ny dimension. En politisk.

På underavdelningen ”Moskva. Åskådare. Betalda.” visades nu flera annonser som anställde folk till en ”konsertmanifestation” till stöd för Vladimir Putin. Ersättningen varierade mellan 300 – 500 rubel (4 till 7 euro).

Tanken var att stadiumevenemanget skulle vara crescendot på Putins kampanj. En 130 000 man stark demonstration av folkligt stöd. (Siffran kommer från Ryska inrikesministeriet).

Enligt ryktet hade ett flertal statliga organisationer fått informella order om att deras anställda måste besöka konserten.

Och nu detta.


Jag kunde inte motstå frestelsen att kolla upp grejen och valde en godtycklig annons. Den hade lagts ut under fejkat namn, men det tog mig 20 minuter att lista ut vem som skrivit den: En före detta Moldavisk fotbollspelare vid namn Roman Koschug, numera tränare på en idrottsskola i Moskva.

Det hade varit trångt strax intill konsertområdet redan tre timmar innan konserten. Flera gator hade stängts av för att skapa parkeringsplatser åt en ändlös rad av lokalbussar. Överallt små folksamlingar. De flesta frös i den elvagradiga minusblåsten, men de var inte på väg någonstans. De bara väntade. Inte den vanligaste synen en lördagsmorgon mitt i vintern. Några grupper hade redan satt sig i rörelse under ledning av någon sorts tourguide (det kallades ”förman” fick jag veta senare)

”Rodion” var redan där tillsammans med sin fru Julia. Han hade gruppens lista med alla namn och telefonnummer. Han var själv den sista personen på listan under nummer 60. Julia var upptagen med att distribuera små kartongbitar med våra nummer. Efter demonstrationen skulle de växlas in mot kontanter.


Vår grupp bestod av människor som egentligen bara hade en sak gemensamt – alla var hängivna användare av massovki.

Vanligtvis brukade de medverka i pratshower på tv och konserter som ”professionella åskådare” som det kallas. En del lever på pengarna de tjänar, men för merparten är det bara en betald hobby.

– Det är inte jättemycket pengar, vet du, sa Irina, en hemmafru i fyrtioårsåldern.

Ryske journalisten Mika Velikovskij utanför Luzkniki-arenan som uppklädd och betald Putinanhängare. Efter manifesta­tionen var kön lång av köpta supportrar som kvitterade ut sin ersättning.

– Det handlar mer om att försöka roa sig lite och få se lite kändisar.

Valtider innebär en smula mer variation. Det orkestrerade röstandet med förutbestämt resultat, har lett till att intresset för kampanjerna numera är extremt lågt. Och Putin är inte den ende politikern som behöver filmas i mitten av en jublande folkmassa.

– För ett par dar sen gick jag på en demonstration med liberal-demokratiska partiet (Vladimir Zjirinovskijs parti, reds anm). De hade lovat en konsert, men det var bara nåt politiskt skräp, sa den besvikna Irina.

– Pengarna gjorde jag av med på McDonalds, men jag fick en penna.

– Alla partier gör samma sak, bekräftade ”Rodion” med en insatt nick.

Det visade sig att denna gång skulle vi representera något som hette ”Gröna partiet”. En fullkomligt okänd företeelse som stödde Putins kandidatur. För att vara mer övertygande i våra roller skulle vi bära förkläden och halsdukar med partiets logga. Männen fick fiskespön med stora gröna flaggor i toppen.

– Innebär det att om jag svarat på en annan annons på massovki, så hade jag fått en annan outfit, frågade jag Rodion.

– Helt säkert, svarade han.


Uppklädda som sextio gurkor gav vi oss så småningom i väg till den största stadion i landet, Luzjniki. En polis försökte hindra mig att gå in på området eftersom denna flagga ”inte var tillåten”. Som tur var förklarade organisatörerna snabbt att just denna flagga var ”godkänd” så han backade.

Varje grupp hade sina förutbestämda platser – vilket var bra eftersom arenan var packad från golv till tak. Tydligen var vi inte de enda ambassadörerna för ”Gröna partiet”. Men det saknades inte färger. Det fanns flaggor överallt – stora och små, välkända, och hittills helt okända. I princip varje grupp människor hade något att visa upp, en symbol för en politisk rörelse eller ett ortsnamn.

– Varför är du här, frågade jag kvinnan som stod inlindad i flaggan som föreställde en atom.

– De sa åt oss att åka hit, svarade hon och lade till att hennes grupp representerade skolan i Protvino, en stad som ligger 120 kilometer från Moskva.

– Men de gav oss en buss.

– Fanns det någon möjlighet att vägra?

– Varför skulle vi? Det här är väl en underbar dag att besöka Moskva, skrattade hon.

”Denna gång skulle vi representera ­något som hette ”Gröna partiet”. En fullkomligt okänd företeelse som stödde Putins kandidatur. För att vara mer övertygande i våra roller skulle vi bära förkläden och halsdukar med ­partiets logga”

När hon insett att jag kommit för pengarna, gav hon mig en blick fylld av förakt. Om jag förstod henne rätt så var hennes slavmoral överlägsen legoknektens eftersom det inte är slavens val att begå smutsiga handlingar.


Jag pratade med många.

Det visade sig att den betalda delen av folkmassan var i minoritet. Riktiga supportrar var bara undantag. De flesta som fyllde stadion var statsanställda. Läkare, lärare, kommunanställda, byråkrater på låg nivå, som alla samlats in från hela Moskvaregionen. En del var okej med att delta, men grejen är att ingen riktigt bett om deras åsikt.

– Jag arbetar för Moskvas psykologiska hjälpservice, berättade Elena. En regional organisation som erbjuder psykologisk rådgivning över hela Moskva.

– Jag hatar att vara här. Det är min lediga dag. Det är svinkallt. En gång tvingade de oss att åka till Röda torget på ett liknande evenemang. Jag fick bihåleinflammation. Men jag vill inte ha problem på jobbet, vill inte ha nån skandal, vill inte bli av med bonusen eller för den delen bli sparkad. Jag vill inte ta några risker. Så den här gången tog jag på mig mer kläder.

”Ju högre tryck, desto starkare blir betongen. Om fara hotar landet, då blir Ryssland en monolit!”

Den populäre Oleg Gazmanov, känd för sina patriotiska poplåtar sjöng för glatta livet på scenen.

Men trots hans entusiasm såg inte församlingen helt övertygad ut. Den morskade upp sig en smula när Putin snabbt visade upp sig. Presidenten sa ett par uppmuntrande fraser, poserade för ett foto med det olympiska teamet, sjöng nationalsången och försvann igen. Omedelbart rusade de första grupperna med åskådare mot utgången. Trettio minuter senare var stadion redan halvtom trots att konserten inte ens nått sitt klimax.

”Du kan aldrig krossa den ryska själen för den är en del av Gud och tillhör endast honom”, sjöng ytterligare en skräckinjagande sångare för eftersläntrarna.

”Så fäll ditt spjut och bort med händerna. Här är det en ära att dö för en vän och för Kristus med ett leende på läpparna.”


Samtidigt pågick ett annat kalas på Luzjnikistadions bottenvåning. Förmännen hade ställt upp sig i en stor pelargång där köer av daglönare väntade på att få sina surt förvärvade sedlar.

Jag fick mina och frågade ut "Rodion” om hans motiv och inställning till det hela.

– Ibland ber folk jag känner om hjälp med såna här uppgifter. De hjälper min fotbollskola, jag hjälper dem, svarade han.

– Vad gäller inställning… jag är en vanlig människa, politik är inte min kopp te, så jag antar att jag inte har någon.

På sätt och vis återspeglar manifestationen hur hela presidentvalskampanjen fungerar.

Flaggor måste ”godkännas”. Även kandidater.


Den mest prominente oppositionsledaren i landet, Aleksej Navalnyj, har förbjudits att delta eftersom han befunnits skyldig i ett bedrägeriåtal. Rättegången var helt klart politiskt motiverad och domen ogilitigförklarades senare i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter – vilket inte hindrade att den upprepades i ytterligare en rättegång.

För övrigt är den ryska konstitutionen väldigt tydlig med att det bara är i två fall en medborgare ska berövas sin rätt att delta: Om han av en domstol bedömts vara inkapabel eller om han dömts till fängelse.

De utvalda kandidater som tillåts ställa upp i denna teaterproduktion är bara där för att förstärka glansen hos den store huvudaktören.

”Den verkliga ­mobiliseringen av väljare kommer att ske bakom lyckta dörrar på universiteten, sjukhusen, fabrikerna och ­andra offentliga ­institutioner och företag”

Oavsett vilka deras egna aspirationer och personliga kvaliteter må vara, så är alltihop så noga orkestrerat att de inte har några chanser över huvudtaget.

I egenskap av president har Putin all medieuppmärksamhet – han hyllas konstant på varenda skärm i hela landet.

Till och med röstsedeln understryker hans särställning.

Han har åstadkommit saker, han har en vision och kärnvapenstridsspetsar. De har schweiziska bankkonton, ingen erfarenhet och tvivelaktigt rykte.

Han vägrar delta i diskussioner med opponenterna och talar enbart antigen till den stora massan eller med enskilda journalister öga mot öga.

De tvingas delta i de fruktansvärda arrangemang som kallas ”debatter”, som uteslutande består av rena lögner, högljutt skrikande och de mest häpnadsväckande förolämpningar. Vissa kandidater är experter på att sabotera dem, deras uppgift i denna pjäs är att få varenda debatt att framstå som obegriplig och skamlig. Det oavbrutna skrikandet och uttryck som ”slyna”, ”hora”, ”gatuslampa”, ”håll käften, din idiot” och ”ta bort den där skithögen härifrån” är deras specialredskap.

Alla är verkliga citat är hämtade från kanalen Rossia 1.

– Jag trodde allt var ett skådespel, men jag förstod inte att det var en sån makaber cirkus, sade en av mina totalt apolitiska släktingar efter att ha tittat på debatterna.


Och det är exakt detta intryck kampanjen ska åstadkomma. Valekvationen består av två delar. Den första handlar om att försäkra alla om att trots att det finns många potentiella valmöjligheter så finns det inget förnuftigt alternativ till Putin.

Den delen är en total framgång.

Den andra biten handlar om att övertyga människor om att komma till valbåset och ge legitimitet åt sin framtida härskare. Men desillusionerade medborgare har inget incitament att rösta.

Det finns dock sätt att få dem att göra det.

Den mest oskyldiga metoden är så klart konstanta påminnelser. Uppmaningarna att rösta finns bokstavligt talat överallt: utomhusreklam, affischer på varje statlig myndighet, sms och telefonsamtal. Du kan inte ta ut pengar på en bankomat utan att påminnas om hur viktigt det är att du röstar. Till och med kassakvittona på matvarubutiken uppmanar dig att rösta.

Ett annat trick är att schemalägga någon lockande eller obligatorisk aktivitet som råkar sammanfalla med platsen och tiden för valet. Det verkar som att varje lokal myndighet fått fria händer för komma på sätt att stimulera röstandet. Därför finns det dussintals exempel.


Många vallokaler ligger i skolor så den vanligaste anledningen är föräldramöten, skolval, någon sorts förberedande prov, etc. Sen finns det lokala opinionsundersökningar och gratis läkarundersökningar. Självfallet diverse tävlingar och turneringar både för vuxna och barn. ”Ta en selfie från valet” är den mest anmärkningsvärda. Vinnaren får priser som varierar mellan olika regioner – från en souvenir till en Niva-bil (gåvorna har skänkts av socialt ansvarstagande företag). Den enklaste och presumtivt mest attraktiva är gastronomifestivaler och matmarknader – vem vill inte äta middag med 30 procents rabatt?

Foto: AP TT / NTB SCANPIX
Manifestationen på Luzhniki-stadion i Moskva 3 mars samlade upp mot 130 000 människor.

Men morötterna är bara ett supplement; makten är inte så ansvarslös att den förlitar sig enbart på dem. Den verkliga mobiliseringen av väljare kommer att ske bakom lyckta dörrar på universiteten, sjukhusen, fabrikerna och andra offentliga institutioner och företag. Det påminner om förberedelserna för Putins konsertmanifestation fast på en nationell skala. Vi snackar möjligen om tio miljoner anställda och studenter här.

I den kartläggning av brott mot valreglerna som görs av den oberoende valövervakaren GOLOS har man redan dokumenterat hundratals exempel.

Det behöver kanske inte tilläggas att det bara är toppen på isberget. Majoriteten av såna fall rapporteras aldrig.


Enligt den nya vallagen har varje medborgare rätt att rösta på vilken vallokal som helst – om han eller hon rapporterar det till myndigheterna ett par dagar innan valet. Vilket låter som en bra grej i teorin. Men det finns ingen regel som inte kan utnyttjas av en auktoritär stat. Anställda och studenter pressas att lämna in en ansökan om att rösta vid en specifik valstation där en representant för deras arbetsgivare eller universitet kommer att vara närvarande. Och när valdagen är slut kommer denna skuggobservatör att ha en lista över vilka medarbetare som är plikttrogna och vilka som är sabotörer. De som dristade sig till att dra vanära över valdeltagandet kan i slutändan bli straffade.

Foto: AP TT / NTB SCANPIX
Stadionevenemanget var crescendot på Putins presidentvalskampanj. En välregisserad föreställning inför en köpt och dittvingad publik.

Om alla dessa hot är tomma eller inte återstår att se. Men vi känner redan till fall där studenter hindrats från att komma in i sina sovsalar innan de fyllt i ansökan.

En del beklagade sig, men majoriteten gav sig utan större fajt. På senare år har så många medborgarrättsaktivister och politiska aktivister blivit nedtryckta och deras framgångar har varit så lätträknade att den ”vanliga människan” troligen lärt sig sin val-läxa vid det här laget. Allt motstånd är opraktiskt. Det enda val medborgaren egentligen har är mellan hot om framtida problem eller gastronomifestivaler. Är det inte ganska självklart?

PS. Pengarna jag tjänade på att delta i manifestationen har jag skänkt till stöd för alla som tackade nej till gastrofest-erbjudandet. Enligt människorättscentret ”Memorial” sitter närmare 143 personer fängslade i Ryssland av politiska eller religiösa skäl.


Översättning från engelska: Martin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM