Kultur

Hon fick samelivet att kännas ända in på huden

Av: 

Anneli Jordahl

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Journalistlegendaren Ester Blenda Nordström beskriver njutningsfullt livet norr

Ester Blenda Nordström (1891-1948).
Ester Blenda Nordström (1891-1948).

När reportrar lyckas skildra miljöer och skapa stämningar kallas deras texter för litterära reportage. Svenska Dagbladet-journalisten Ester Blenda Nordström skåpar till och med ut de flesta i det skönlitterära författarskrået när det kommer till gestaltning. Hennes reportage från 1915 - då hon arbetade som nomadlärarinna i Saarivuoma i Lappland - kan läsas som en stämningsrik kort­roman om renägande samers vardagsliv, från maj till september.

En medföljande lärare var förutsättningen för att nomadbarnen skulle få skolundervisning. Nordström förflyttade sig från vintervistet till sommarbetet. Boken inleds med en vådlig nattfärd med en renrajd genom rå kyla och snöstorm. Nordström växlar mellan närbild och vidvinkel. ”Fotografera” kallade hon själv sin metod. Inlevelseförmågan gör att läsaren känner in på huden hur ljuvligt det är att få av blöta kläder, lägga sig på renfällar, dricka kaffe, stirra in i elden och somna med en get som vilar på ens fot.

Viloscenen påminner om En piga bland pigor, Nordströms berömda wallraffreportage från en sörmländsk gård. Fröjden när hon efter en hård ­arbetsdag kryper till sängs i samma bädd som en av pigorna. Skildringen av lantarbetarnas slavliknande liv blev en bästsäljare som bidrog till att förbättra arbetarnas villkor.

I Kåtornas folk finns ingen dold agenda. Reportaget var en del av dåtidens stora intresse för Lappland. Forskare, journalister, filmare, författare och politiker drogs dit. Laura Fittinghoffs roman Barnen från Frostmofjället hade fått ett stort genomslag.

Nordström skrev i Svenska Dagbladet tio reportage som blev bok 1916. Samens arbete med renarna skildras med antropologens nit, men här finns ingen distanserad berättarröst. Nordström är mitt i nomadfolkets livsrytm. Hon förbannar de torftiga läromedlen hon har till förfogande. Varför skulle de vara på svenska? Och dessutom förmedla en främmande värld, där inte en käft på dessa breddgrader kunde identifiera sig.

Hon blir varse ­rasismen när samerna beger sig till Kiruna för att inhandla varor och blir nekade rum på pensionat. Hon ser hur kränkande renbeteslagarna är. Samerna kunde få dyra böter om någon nybyggare på sin mark upptäckte spår efter renklövar. De kristna hade dessutom tutat i samerna att jojken var jävulens redskap, att deras dräkter var uttryck för fåfänga.

Nordströms sociala patos slår över i exotiserande när hon adjektivsprudlande beskriver ”stolta vackra” samer. Låter ibland som Karen Blixen i Den afrikanska farmen där kikuyu­stammens folk beskrivs. Stolt är ett ord som journalister bör sätta varningsflagg för. Än i dag används det när minoriteter ska beskrivas: afrikaner, samer, indianer.

Ordet röjer kolonisatörens förminskande. Varför inte säga pondus, självförtroende integritet? Stolt skulle man aldrig säga om börsmäklare och kommunchefer. Men i stort sett är det få fällor Ester Blenda Nordström går i. ­Hennes prosa är en njutning. Ylva Floremans efterord ger fin inblick i journalistlegendarens yrkesliv. Tack Bakhåll för kulturgärningen!

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!