Låt ”Sex and the city” vila i frid – kolla här!

Roligare att höra Fran Lebowitz historier än om Carrie Bradshaw

Av: Anna Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren Fran Lebowitz är huvudpersonen i tv-serien ”Pretend it’s a city”.
Foto: COURTESY OF NETFLIX
Författaren Fran Lebowitz är huvudpersonen i tv-serien ”Pretend it’s a city”.

Belackare av tv-serien Sex and the city brukade fnysa att det helt enkelt inte var realistiskt att Carrie Bradshaw levde det liv hon lever – hur skulle en tidningskrönikör kunna ha råd med det?

Mina damer och herrar, låt mig presentera den högst verkliga Manhattan-bon Fran Lebowitz, författare med skrivkramp sedan 1994.

”Ingen har råd att bo i New York, ändå gör åtta miljoner människor det. Vi fattar inte själva hur det går till”, säger hon om saken. Hon gör det i den charmanta lilla serien Pretend it’s a city (Netflix) som hon gjort tillsammans med sin vän Martin Scorsese.

Fran Lebowitz är visserligen 70, judisk och lesbisk men har ändå en del likheter med Sarah Jessica Parkers Carrie. Förutom skrivandet så ogillar hon ny teknik, älskar cigaretter och hon har definitivt stil – hennes signaturlook utgörs av cowboyboots, vida jeans med uppvik, skjorta knäppt nästan hela vägen upp, yllekavaj med bredd i axlarna och om vädret så kräver en rock som skänker ytterligare pondus till figuren. Kvaliteten i kläderna går inte att ta miste på.


Och liksom Carrie älskar hon staden New York. Det är i den kärva kärleken som Pretend it's a city börjar. Tillsammans med Scorsese, ofta på en scen inför publik (här finns förstås en av inkomsterna), ibland bara framför en kamera, och i gamla tv-klipp, pratar hon om stan och hur den har förändrats.

Fran Lebowitz var en av alla de unga, inte sällan homosexuella, som under 60- och 70-talen tog sin tillflykt till det skitiga, farliga men tillåtande och kreativa New York City. Hon försörjde sig bland annat som taxichaufför – ovanligt för en kvinna, det hade varit enklare att vara servitris om det inte var för att det då ingick att ligga med chefen. Hon hängde på jazz- och rockklubbar, lärde känna dess stjärnor och började skriva kolumner, bland annat i Andy Warhols Interview. Efter ett tag fick hon ge ut essäsamlingar och syntes i talkshows, som hos David Letterman.

Några halvtimmesavsnitt in i Pretend it's a city blir ämnena mer allmänna – Lebowitz pratar om böcker (älskar), sport (hatar – men hade en utmärkt plats på en klassisk fight mellan Muhammed Ali och Joe Frazier), wellness (hatar), resor (hatar), barn (älskar så länge de är små).


Emellanåt kan det kännas som det brukar när en lite äldre person beklagar sig över samtidens idiotier – jaja, folk är dumma i huvudet – men Lebowitz är en erfaren estradör och är åtminstone smårolig nästan hela tiden. Och tappar man skrattet är det bara att titta på Martin Scorsese – han slår sig på knäna av skratt, han tycker att han har världens roligaste kompis och det är så fint att se att man börjar skratta med honom.

Dessutom säger Fran Lebowitz aldrig att det var bättre förr. Hon bara konstaterar att det var annorlunda, och medger att hon aldrig hade fantasi nog att tro att saker kunde bli bättre; för homosexuella eller för kvinnor. Metoo var en revolution, menar hon och någon kränkthetskultur besvärar henne inte.

Pretend it's a city rullades ut förra veckan, samtidigt som det blev känt att Sex and the city ska få en fortsättning, döpt till And just like that …. Jag gillade verkligen Sex and the city när den gick (1998–2004) och anser att ingen tv-serie fångade millennieskiftets zeitgeist bättre än den – och just därför tycker jag att den borde få vila i frid. Det är faktiskt också roligare att höra om när Fran Lebowitz jagades längs gatan av en rasande Charles Mingus, än om hur Carrie har det med mr Big.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.