Han var äkta i en värld av hycklare

Allt som skrivs om Yahya Hassan känns förljuget

Av: Kajsa Ekis Ekman

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Danske poeten Yahya Hassan dog vid 24 års ålder den 29 april.
Foto: Ida Guldbaek Arentsen / TT NYHETSBYRÅN
Danske poeten Yahya Hassan dog vid 24 års ålder den 29 april.

Sällan har jag tänkt så mycket på en okänd människas död som Yahya Hassans. Det är hemskt att tiden obönhörligen fortsätter att gå, och att hans ögon inte kommer att vara där för att se den. Samhället kommer att fortskrida, och han kan inte avslöja det.

Ofta när någon dör går det att finna tröst i alla de fina ord som sägs om personen, men det går inte att läsa något som är skrivet om Yahya Hassan. Allt skär sig. Det är som om de försöker analysera ett spindelnät med en yxa.

Kanske är det att han var äkta, medan hela vår samtid är så tillrättalagd. Att han gjorde något så ovanligt som att skriva utan ett förutbestämt narrativ. Han skrev rakt på, som bara helgjutna själar kan göra. Han tänkte inte ”vem ska jag verka vara.”

Så många andra samtida skribenter har bestämt sig för en berättelse och letar i sitt liv efter de detaljer som kan passa in. Man märker nu att många försöker få in Yahya Hassan i ett narrativ, det heter att han ”kritiserade islam” som om poesin vore någon pamflett. Han attackerade hyckleriet! Hos alla: familjen, släkten, religionen, socialen, samhället! Möjligtvis ökade han på sarkasmen för att få den chockeffekt som dansk offentlighet uppskattar.

De finns få som han, för vår samtid håller sig med en mekanism som marginaliserar röster från de stora lagren. Man ska gärna vara från orten, men man måste tala medelklassens språk: man ska vara feminist, queer och färgblind på medelklassens sätt. Man ska vara kritisk, men endast mot majoritetssamhället, som man följaktligen måste känna väl.

Detta går ju inte! Om det hade varit möjligt att tala från underklassen med medelklassens röst hade det ju inneburit att det inte fanns några klasskillnader, och alltså inget att tala om.


Ändå finns en efterfrågan på berättelsen från marginalen. Hur löser man detta? Jo, detta tomma utrymme tillsätts snart av personer som kommer från medelklassen men som tas emot som om de kommer från marginalen. Som anpassar sina berättelser till efterfrågan.

Problemet är inte bara att det blir förljuget, utan att de rösterna tar en position som inte är deras egen. Därmed ser ett tomt utrymme ut att vara upptaget, och när verkligheten ansöker är platsen redan tillsatt. Medelklassen lär sig att förställa sig och underklassen lär sig att vara tyst.

Men sen kom Yahya Hassan och talade inte alls så! Han bröt igenom allt det där. Han skrev om en våldsam far full av självömkan, om en mamma som gömde hans hasch och gav tillbaka det när han tog hennes pengar, om vänner som stal från honom, och i nästa bok om att bli det han hatade, om att själv bli en typ av man folk flyr ifrån och om det självförakt som åt upp honom. På de sista bilderna av honom är han en helt annan person.

Som Majakovskij placerade han sig mitt i livets centrum: ”Jag är ett litterärt hangarfartyg / Ett poetiskt maskingevär / Böter häkte och fängelse rinner av mig / Inte för att jag är olämplig att straffas / Utan för att straff är det jag är lämpad för.”

Mottagandet av hans debut var överlag positivt, men där fanns ändå ett visst mått av klassförnekelse. ”Emellanåt djupt stötande” skrev ETC:s Rasmus Landström, ”det är uppenbart att man kan ta illa vid sig av de aggressiva utspelen” skrev DN:s Anna Hallgren och i Aftonbladet tyckte Athena Farrokhzad inte att han borde skrivit om en våldsam uppväxt. Men ändå kunde hon inte låta bli att göra anspråk på samma erfarenheter, och inledde recensionen: ”Det finns erfarenheter jag inte kan skriva om här. Sådana som kretsar kring patriarkalt våld i en intim sfär. Det känns omöjligt att skildra dem för en övervägande vit offentlighet. För mina förövare ser ut som jag.”


Stycket exemplifierar exakt den samtida diskursens motsägelser: För att få tala, måste du ha erfarenheter, vilket du måste bevisa, samtidigt bör du inte tala om dem. Berätta alltså för att legitimera, men säg sedan att du inte berättar.

Yahya Hassan hade en helt annan inställning: tala och säg som det är! Du kan inte ändra på livet självt, du kan bara visa upp det såsom det är. I den inställningen finns en rörande tillit till världen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN