Karantänen skadar vårt kulturella omdöme

Vi har drabbats av ett utvidgat litterärt Stockholmssyndrom

Av: Martin Aagård

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Allt är bra. Så fruktansvärt bra.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Allt är bra. Så fruktansvärt bra.

Vi såg ”Marriage story” häromkvällen.

Ni vet den där Netflixfilmen där Adam Driver och Scarlett Johansson skiljer sig med hjälp av de slaskigaste advokaterna i hela Los Angeles.

Efteråt tittade vi på varann. Vi behövde knappt säga det. Det här var den bästa film vi sett.

Kanske. Den. Bästa. Filmen. Någonsin.

Jag skojar verkligen inte. Rollistan var perfekt: Laura Dern. Alan Alda. Herregud, alla filmer med Alan Alda är bra, men den här toppade allt… den hade en helt epokgörande fingertoppskänsla. 

Det finns ett före och ett efter Marriage story. 


Jag är inte den ende som är överentusiastisk just nu. 

Till allt. 

Plötsligt skriver våra strängaste litteraturkritiker helt reservationslösa hyllningar. På Facebook tävlar vänner och bekanta om att höja till mediokra tv-serier till skyarna.

Det älskas och hjärtgillas. 

Det råder en entusiasm över kultur jag knappt sett tidigare. Och entusiasmen verkar bara växa i takt med att staten begränsar vårt livsutrymme.

Vårt Coronaomdöme verkar kort och gott vara ett helt annat än under normala omständigheter. 

Om det inte vore bra så vore ju även deras liv fullkomligt meningslösa



Jag tror det handlar om ett sorts utvidgat litterärt Stockholmssyndrom. Ett välbekant och synnerligen farligt syndrom bland litteraturkritiker som kan drabba den som läser usla romaner på över 700 sidor. Alla lekmän har slängt bort boken för länge sen, men proffset måste fortsätta och runt sida 450-500 inträffar något märkligt. När de ödslat så mycket tid på något så i grunden helt meningslöst börjar de till slut tycka om det. För om det inte vore bra så vore ju även deras liv fullkomligt meningslösa. 

Vi är alla kritiker som kämpar oss igenom sida 880 i en Lars Norén-dagbok nu. 

Vi slukar böcker och filmer eftersom vi inte törs gå utanför dörren av rädsla att dö. Självklart måste de vara de viktigaste och bästa filmerna vi någonsin sett. 

För om de inte vore det – vad är det då för liv vi lever? 

Nu ska jag passa på att läsa Nikolaj Gogols Döda själar (ssscch, säg inte till någon att jag aldrig läst den). Jag är fullkomligt övertygad om att Döda själar är den allra bästa bok som någonsin skrivits.

Och jag har inte ens öppnat den.

Publicerad: