Människans rovdrift har skapat pandemin

Både viruset och klimatkrisen kräver radikala åtgärder

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Myrkotte med unge, Bali zoo, Indonesien.
Foto: Firdia Lisnawati / TT
Myrkotte med unge, Bali zoo, Indonesien.

Varje dag lyser solen obönhörligt och kastar långa skuggor. Redan nu är risken för gräs- eller skogsbrand stor, rapporterar SMHI. Kanske blir det en sommar till med bränder, detta onådens år 2020.

Alla tänker på viruset. Vår uppfattning av det förändras över tid, processen liknar det oförutsägbara sjukdomsförloppet. Först sades kampen mot corona vara ett krig, nu är det något annat, mycket mer svårdefinierat. Hur ska man förstå vad det är vi brottas med?

I Albert Camus bok Pesten isoleras staden Oran när sjukdomen kommer. Huvudpersonen Rieux, läkaren, bär krisen med värdighet. Han försöker rädda liv mitt i den absurda tillvaron präglad av lidande och separation. Han lindrar och gör sin plikt utan åthävor.

Rieux bär humanismens ideal, men Camus fick kritik för sin beskrivning av farsoten. Boken är – bland annat – en metafor för fascismen, och för motståndet. För om pesten är fascismen, är det inte fel att beskriva den som något som drabbar oss utifrån, i stället för att vara människans verk?


Vad är det som gör att vi agerar så kraftfullt mot viruset, men så valhänt mot klimatkrisen? Klimatkollapsen leder också till lidande och död, och hotar i än högre grad vårt sätt att leva. Ändå, det är när viruset kommer som halva världen stänger ner.

En förklaring finns i hastigheten. Med viruset kommer döden och förstörelsen nära, förloppet är dramatiskt. Det handlar också om vem krisen drabbar. Klimatkrisens fördelning av lidande gör den osynlig för den som inte själv blir offer.

Vad är det som gör att vi agerar så kraftfullt mot viruset, men så valhänt mot klimatkrisen?

Men det handlar också om hur vi konstruerar det som sker. Vi beskriver viruset som något som kommer "utifrån". Det är en olycka, något som ska utraderas och besegras, så att vi sedan kan återgå till det normala. Det underförstådda i det undantagstillstånd vi nu genomlever är att det en gång ska upphöra.

Klimatkrisen, det vet vi, är skapad av oss och vårt samhällsbygge. Vår ekonomi, konsumtion, livsstil. Klimatkrisen kan inte ”besegras” med mindre än att vi radikalt ställer om. Det är därför den blir så politiskt svår att hantera. Lättare då med ett virus, en extern händelse som vi tror oss kunna lösa med munskydd, tester och karantän – eller genom att stänga några djurmarknader i det där konstiga landet Kina, där de äter myrkottar och fladdermöss.


I den nyutgivna pandemipamfletten ”Viruset och världen” (Volante) försöker liberalen Johan Norberg greppa krisens konsekvenser. Norberg är verksam vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute, grundad av samma Charles Koch som finansierat den amerikanska oljelobbyns klimatförnekarpropaganda. Norbergs ärende är marknadsoptimism, liten stat och öppna gränser. I Viruset och världen letar han halmstrån, för just nu går projektet åt fel håll. Norberg listar pandemier genom människans historia, och menar att de är ett naturligt tillstånd.

I själva verket, säger Norberg, fungerar den globala kapitalismen vaccinerande mot nya sjukdomar. Och för den som oroar sig för hur den globala livsmedelsproduktionen har Norberg lugnande besked: den moderna djurhållning är ”överlägsen ur smittosynpunkt”. Lösningen? Håll gränserna öppna, stäng myrkottsmarknaderna. Klart!

Man kan hoppas att Norberg har rätt men det mesta talar för det motsatta.

Man kan hoppas att Norberg har rätt men det mesta talar för det motsatta. Pandemier är inget nytt, men de senaste decennierna har antalet sjukdomar som sprids från djur till människa kraftigt ökat i frekvens. I en rapport från 2016 pekar FN:s miljöprogram på faktorer som bidrar: Sjukdomarna är, liksom klimatkollapsen, ett resultat av mänsklig aktivitet och av utarmning av jordens resurser. Det handlar om landröjning, skövling och hanteringen av vilda djur och boskap. FN pekar även på riskerna med dagens industriella djuruppfödning, där antibiotika pumpas in i grisar och kor och försämrar djurens immunförsvar. Det är inte bara kinesiska djurmarknader som är farliga, utan också USA:s grisfabriker.


Norbergs bok är i sin enögdhet en skrattspegelbild av den slovenske kändis-sociologen Slavoj Žižeks nyutgivna samling av essäer, ”Pandemic!”. Även denna bok är en snabbskriven hot take på det som sker, där krisen som av en händelse bekräftar det uppfattning författaren redan har. Žižek, liksom Norberg, hoppas att viruset kommer att få oss att förmå att tänka bortom nationsgränser, men i hans version är målet inte fria marknader utan en socialistisk världsordning. Viruset, menar Žižek, gör Donald Trump till kommunist, eftersom staten tvingas stötta företag. Sanningen är förstås att de krispengar som nu delas ut i USA i stor utsträckning går till Donald Trumps kompisar. Det som händer stavas inte kommunism, utan  ökad korruption.

Viruset är inget ett olycksfall, det var en väntad händelse, och en följd av människans rovdrift på naturen.

De intellektuella bör hålla tyst och läsa på, skrev Kajsa Ekis Ekman i veckan, och efter att ha läst Norberg och Žižek är det lätt att hålla med. Men samtidigt är det bra att de skriver, för det blir tydligt vad som nu väntar: en kamp om hur krisen politiskt ska tolkas, lika mycket som om att faktiskt förstå vad den beror på. För den som vill försöka göra det senare det finns det bättre böcker: Elizabeth Kolberts bok ”Det sjätte utdöendet” (Volante) eller David Quammens ”Spillover” från 2012, som handlar om pandemiers uppkomst och varför vi kan vänta oss fler i framtiden. Båda är böcker som ställer krav på radikal omställning och en mycket mer komplex förståelse av relationen mellan människan och hennes omgivning.  Viruset är inget ett olycksfall, det var en väntad händelse, och en följd av människans rovdrift på naturen. Svaret är varken stängda eller öppna gränser, utan något mycket svårare.

När pesten i Oran nått sin platå, sjunker paniken undan för andra rädslor. ”Det blev påtagligt att fattigdomen var större än skräcken”, skriver Camus. I virusets Sverige tickar dödstalen uppåt. Solen gassar och i markerna börjar det bli snustorrt. I TV står Donald Trump och babblar om att sjukdomen kanske kan botas med blekmedel.

Vissa saker – död, torka, skogsbrand – går ändå inte att snacka bort. På något märkligt sätt finns en slags tröst i det.

Publicerad: