Kultur

Sömnlöshet i Belarus

Nyskriven dikt av Viktar Martsinovitj

Av: 

Viktar Martsinovitj

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Demonstration i Minsk – och poeten Viktar Martsinovitj.
Demonstration i Minsk – och poeten Viktar Martsinovitj.

KULTUR

Vad vi genomlever här – och förmodligen får fortsätta att genomleva framöver – saknar jämförelsepunkt i historien.

Vissa talar om krig.

Men i krig är allt entydigt.

Där är du, där är fienden.

Om du besegras – ja, då är det så. Var så god och dö. Inget att sura över.

Men den här situationen, hur ska man förstå den?

Här finns ingen fiendesida, alla är landsmän.

Vi gick i samma skola.

På mellanstadiet.

Allmän inriktning.

Utskällda av samma lärare.

Nu burar Vasia i 4b in Sasja i 4b.


I den katolska kyrkan söker Serjozja skydd för Jurik, medan Valik sitter på span utanför Julias fönster, samma Julia som för sju år sen sjöng ”Du gyllne stad” på karaoken på klassåterträffen. En annan låt vevas runt i Valiks hörlurar − ”Han stannar kvar” heter den. Från backspegeln hänger det ner en liten rödgrön flagga. Men Julia är inte hemma, henne har de redan burat in eftersom hon gick runt på stan i en klänning som var vit och röd och sen vit igen, tydligen − ett brott.

Det finns inga ockupanter, varför känns då det här som en ockupation?

Rollerna har delats ut.

Somliga ska hämnas, andra kan bara hoppas.

De som hämnas har inte rätt att göra det.

De har själva hittat på sina oförrätter, eller så är oförrätterna uttänkta av andra, och då har de valt att tro på dem.

De som verkligen har rätt att hämnas går runt på gatorna med blommor. De står hoplänkade i tigande mänskliga kedjor. De hörs ropa i demonstrationstågen.

De buras in.

För vad?

För vad de har fotograferat.

För vad de har sett.

För vad de kommer att minnas.

Huvudvittne i denna åtalsakt är bilderna i din telefon.

Frukta de grå minibussarna.

Frukta knackningen på din dörr.

Om natten.

Det är alltid värst om natten.

Hur ska man lära sig att sova igen?

Hur ska man vänja hjärtat av med att slå 200 slag i minuten?

Minns ni hur man gjorde när man – läste?

Tittade på film?

Och gick upp i det?

Brydde sig om de där krystade karaktärerna?

Vad hade de att gnälla över?

Olycklig kärlek?

Ont om pengar?

Tillvarons absurditet?

Jo, jo.

De borde kika på några av de videoklipp som vi har sett.

De borde ha smakat luften i Minsk den 8 augusti 2020.

De borde ha skådat den monstruösa lögnen som så snabbt skymdes av det omänskliga våldet.

För att sedan döljas av fler och fler klibbiga lögner.

Lögner som nu förvandlar offren till gärningsmän och gärningsmännen till offer.


Jag fastnar med blicken på de lysande reklamskyltarna, kvarlämningar från ett försvunnet liv. Fortfarande försöker de få oss att köpa smetana, pasta, kefir och saft. Men de ler numera mot människor som ständigt känner skräcken ila i ryggslutet. Om jag står kvar här ett tag till kanske det gamla livet ändå kommer tillbaka. I så fall kan man gå in på nåt ställe och moffa i sig − lammstek, ja, med sås, och pilaff slänger man i sig, och stönar belåtet.

Men jag tror inte att det här kan ta slut.

När vissa saker har satts i rörelse kan de inte hejdas med mindre än att hela det universum ur vilket de uppstått går under.

Det är så det är − här.


Översättning: Nils Håkanson

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Minsk

Nils Håkanson