Linné var besk mot människan – inte rasist

Blomsterkungen sorterade människor i ”varieteter” och häcklade alla

Av: Gunnar Broberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Citat ur Linnés ”Systema Naturae” om den europeiska och den asiatiska människan.
Citat ur Linnés ”Systema Naturae” om den europeiska och den asiatiska människan.

I en helsidesartikel i Aftonbladet för en vecka sedan ansluter sig Henrik Arnstad, historiker med fascism som specialitet till det pågående drevet mot Linné och ett eventuellt rivande av någon staty över Blomsterkungen. Artikeln illustrerad av Fritjof Kjelbergs tidstypiska Linnéstaty i Humlegården.

Skälet är Linnés klassificering av ”afrikanen” Afer, i ”Systema naturae”, vilket gör honom till ”ideolog” för den moderna rasismen, alternativt den vetenskapliga rasismen, som mördat miljoner afrikaner och fått Australiens aboriginer att minska från en miljon till cirka 50 000.


Det är ju riktigt att Linné inte bara klassificerade växterna enligt sitt sexualsystem. Överst i djurriket sätter han Homo – människan, i klassen Mammalia (däggdjur), i ordningen Primates.

Människan är alltså taxonomiskt sett ett djur, och Linné upprepar att han egentligen inte kan finna några fysiska skillnader mellan vårt släkte och Simia – apans – mer än hundra år före Darwin.

Inte nog med detta, influerad av en tankefigur från antiken om ”varandets stora kedja” lockas han successivt att sätta in tre ytterligare människoarter: Homo troglodytes, Homo caudatus och Homo lar. Troglodyten, grottmänniskan, är inte vår neandertalare utan en fiktion, men visar hur fördomsfri och principfast Linné är. Linné vill inte bara hitta sammanhang i naturen utan också en historia.


Men ”raser” då? Linné använder inte det begreppet alls, det kommer med tyska antropologen Blumenbach och används rentav av Immanuel Kant. Linné talar om varieteter, vars taxonomiska status bestäms bland annat i ”Critica botanica”, § 137. ”Jag förklarar därför att storlek, plats, tid, färg, lukt , smak, kön … inte utgör särmärken att urskilja en art med”.

Vi hör till samma art, alla är vi alltså sapiens, (”visa”, inte ”förnuftiga”). Och visdom är vad vi ska sträva efter, vårt artepitet är villkorat, vi är värdiga det bara om vi inser vår natur. Varieteterna är fyra, indelat efter världsdelar och antik temperamentslära. Amerikanen, Européen, Asiaten, och Afrikanen kännetecknas bland annat av färg. Ordningen blir inte den man väntar sig med amerikanen, alltså ”indianen”, ett uttryck för den entusiasm LInné kände inför samernas livsform sådan han mött den på sin lappländska resa.

Linnés människouppfattning var besk, alldeles särskilt häcklar han sina landsmän, ”Suecus simia”


Alla fyra varieteterna karaktäriseras. Amerikanen är kolerisk, envis glad, fri, men behärskas av vanan. Européen är sangvinisk, ombytlig, listig, behärskas av modern. Asiaten är melankolisk, girig och behärskas av inbillning och afrikanen flegmatisk, slug, lat och likgiltig och behärskas av godtycke.

Märk väl, alla fyra varieteterna får beska omdömen.

Linnés människouppfattning var besk, alldeles särskilt häcklar han sina landsmän, Suecus simia – vi apar efter. I de massor av text som finns efter Linné är det svårt att hitta några elaka omdömen om Afer. Däremot hyllar han på tidstypiskt sätt den ädle vilden med sin tids fördomar. Av hans lärjungar borde Anders Sparrman uppmärksammas som motståndare till slaveriet. Kanske med en staty.

För Black lives matter liksom också History matters.


Varför skriver då man om Linné på detta viset? Fadermord ger förstås alltid återklang. Var han grundare av vetenskapliga rasismen så hade han uppfunnit ett begrepp som han inte kände till. Var han ”ideolog” så saknade han varje form av agenda. Det finns linjer från ”Systema naturae” via fysisk antropologi och framåt, men det är ingen rak linje och den bör kompliceras, där stort och ont måste vägas, där också goda inslag ska räknas in.

Läs Linné, Henrik Arnstad, läs på, läs för att förstå. För Black lives matter liksom också History matters.

Båda leden har mycket att tjäna på det.

Gunnar Broberg är professor i idéhistoria vid Lunds universitet.



Svar direkt: Rasismen har inte alltid använt begreppet ”ras”

Det är smickrande att professor Gunnar Broberg svarar på min artikel om Carl von Linné och rasismen. Broberg är en av vårt lands främsta Linné-kännare och dessutom djupt kunnig om den aktuella frågan. Jag vill dock kommentera ett par punkter.

  1. Jag har inte propagerat för ”rivandet av någon staty” över Carl von Linné, det är ett faktafel i Brobergs artikel.

  2. Rasism är en politisk ideologi som existerat i snart 2000 år, men det innebär inte att rasismen under denna tid ständigt använt begreppet ”ras” för att dela upp mänskligheten i hierarkiska underavdelningar. Linné använde mycket riktigt begreppet ”varieteter”. Likväl påpekar rasismforskaren Francisco Bethencourt, att ”det vetenskapliga ramverket för klassificeringen av mänskliga varelser startade med Linné”. Linné verkade i den moderna rasismens linda. Att den moderna vetenskapliga rasismens politiska praktiker och begrepp ännu inte var fastslagna på 1700-talet är en självklarhet.

  3. Broberg nämner Linnés lärjunge, slaverimotståndaren Anders Sparrman. Och här finns – enligt mig – det mest intressanta i debatten. Linné verkade under det transatlantiska slaveriets höjdpunkt. Men rasismen var under denna tid även kraftfullt utmanad. Humanitära och religiösa rörelser krävde slaveriets avskaffande. Det är därför Linnés arbeten blev ”det mest inflytelserika klassifikatoriska systemet” för rasismen i världen under 1700-talet, enligt rasismforskaren Ali Rattansi.


I debatten den senaste tiden har ofta framförts att Linné levde och verkade i en tid då rasismen var en icke-utmanad normativ självklarhet. Det är en ren osanning! Och det glädjer mig att Broberg kommunicerar detta. Just därför förblir Linné central i rasismens historia, när han pekade ut svarta människor som de lägst stående på jorden.

Linnés arbeten lade grunden till slaveriets sekulärt vetenskapliga motargument, när vissa religiösa aktörer hävdade alla människors lika värde. ”The meanest slave hath a soul as good by nature as yours, and possibly by grace it is better”, uttalade prästen Andrew Eliot 1774. Svarta och vita människors själar var lika mycket värda inför Gud. Linnés ideologi producerade försvar mot sådant tal i en kritisk samtid – oavsett om Linné insåg vad han gjorde.


Eller för att tala med ett citat (förvisso av oklart ursprung, men det kan ha varit samtida med Linné): "Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser." Det hindrar inte forskningen från att undersöka barbariets idéhistoria, även då en av förgrundsgestalterna råkar vara den svenska nationens ”Blomsterkonung”.


Henrik Arnstad

Laddar ...
Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.