ÅSIKT

Inga böcker har krossat mitt psyke som Atwoods

Inga-Lina Lindqvist bävar när Margaret Atwoods framtidsdystopi blir tv – romanen gav mig mardrömmar och ångest

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HULU
Ur den aktuella filmatiseringen av The handmaid’s tale
KULTUR

Litteraturkritiker bör tåla det mesta.

Jag har läst tusentals böcker.

Ingen av dem har krossat mitt psyke som kanadensiska Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse. Den orsakade mardrömmar, ångest och paranoia.

Tv-versionen av Atwoods bästsäljare, var engelska titel är The handmaid’s tale, med Elisabeth Moss i huvudrollen, har just haft svensk premiär på HBO Nordic.

Jag önskar alla tittare lycka till och utgår ifrån att producenterna har mildrat de outhärdliga skildringarna av hur kvinnohat driven bortom alla gränser drabbar vår civilisation i en nära framtid.

Förra gången HBO gjorde ett försök att filmatisera den ständigt Nobelpristippade Atwood gick projektet på grund. Regissören Darren Aronofsky (Black Swan) tog sig an Atwoods sci-fi trilogi som består av böckerna Oryx och Crake, Syndaflodens år och Maddadam. Trots att de tio planerade avsnitten var färdigskrivna lade produktionsbolaget ner inspelningen.

Man kan bara spekulera om orsakerna men jag misstänker att Atwoods dystopier, som är populära bland läsarna av genren, ändå kan vara för magstarka för den breda publiken. Hon erbjuder ingen omedelbar tröst.

Den terapeutiska effekten som ligger i genrens natur inträder hos Atwood med en motvillig fördröjning. I mitt fall avtog mardrömmarna och paranoian efter ett tag och verkets humanistiska budskap lösgjorde sig ur mörkret.

Foto: Axel Schmidt / AP TT NYHETSBYRÅN
Darren Aronofsky


Science fiction har genomgått flera mutationer under sin relativt korta historia. Från den tidiga fokuseringen på tekniska uppfinningar hos Jules Verne och H G Wells sipprade den in i amerikansk pulp fiction och frossade i ren underhållning. Åren mellan 1930- och 1960-talen var genrens storhetstid med fixstjärnor som Arthur C Clarke, Isaac Asimov och Robert A Heinlein, kallade för De Stora Tre.

Insikter i vetenskap förenades med känslighet för sociala rörelser. Ur detta spirade så kallad soc-fi, social fiction, som fokuserar på de samhälleliga konsekvenserna av tekniska framsteg.

Under 1970-talet steg kvinnorna fram och bildade den nya vågen inom sci-fi.

Som skapare av verken och subjekten i dem lyfte kvinnorna genren till nya litterära höjder. Doris Lessing och Margaret Atwood är tillsammans med Ursula K le Guin De Nya Stora Tre. Med kraft skapar de världar och förintar dem, briljerar med hög vetenskaplig kompetens och framför allt inympar de frisk feministisk diskurs på den traditionellt maskulina genren.

Foto: Laura Anglin / AP TT NYHETSBYR N
Ursula K Le Guin, 2014


Att läsa Atwood är en utmaning. Stilen är allt annat än lättuggad. Tjänarinnans berättelse i översättning av Maria Ekman är en nervig drömliknade monolog som ger oss skärvor av en fasansfull värld där kvinnor har berövats alla sina mänskliga rättigheter. Med alla menas precis alla.

Kvinnor får inte ens läsa.

Allt som erbjuds dem är ett fåtal färdigskurna roller. Hustrurna pysslar. Mostrarna övervakar och straffar. Martorna, uppkallade efter Marias husliga syster i Nya testamentet, sköter marktjänsten.

Tjänarinnorna ambulerar mellan de välbärgade hushållen för att bli befruktade av husets herre. Befruktningarna tenderar att utebli eftersom mänskligheten har drabbats av en radioaktiv katastrof som gjort de flesta sterila. Det får man inte prata högt om. I stället upprätthåller de styrande en illusion av att livet har blivit så mycket bättre och gladare sedan man övergett kapitalistisk dekadens, bränt porrtidningarna på bål och börjat leva efter Bibelns föreskrifter.

Atwood skriver i en intertextuell dialog med Bibeln och hennes humor och vrede förstås bättre om man är bekant med de bibliska berättelserna. Men konflikterna i bokens och teveseriens framtidsstat Gilead handlar främst om feministisk teori och praktik.


Vi får aldrig veta vad huvudpersonen i Tjänarinnas berättelse heter. Offred är hennes slavnamn, som betyder Tillhörande Fred (”Of Fred”). Hennes mamma var en aktiv feminist medan Offred själv förhöll sig till feminismens landvinningar på samma sätt som de flesta medelklasskvinnor i Väst gör. Jämställdheten är som ett ärvt plagg. Plagget kan klippas och sys om efter familjens och arbetsgivarens behov, gömmas längst in i garderoben eller till och med skänkas bort.

Atwood låter glidningen komma smygande.

Aborträtten inskränks samtidigt som porrens skadliga verkningar diskuteras i relation till alarmerande ökning av våldtäkter. Röster börjar höjas om att kvinnorna måste skyddas. Debatten eskalerar. Och en vacker dag slår fällan igen. Kvinnor förbjuds att arbeta och ha pengar. Motståndet slås ner skoningslöst. Många utrotas, andra fängslas i fasansfulla omskolningsläger.

Scenen där en gråtande kvinna tvingas stå på knä framför en grupp av medfångar som skanderar ”Det är ditt fel att du blev våldtagen” skruvas åt av en obönhörlig detalj: hon måste hålla händerna bakom ryggen för att inte kunna torka bort snor och tårar.

Foto: Jean Malek
Margaret Atwood


Totalitarismen är en soppa som kan kokas på många spikar och Atwood vill visa att ingen ideologi är immun mot att användas av totalitära krafter. Det post-apokalyptiska samhället Gilead råkar koka sin soppa på en mix av perverterad feminism och bokstavstrogen religion. Tjänarinnorna vandrar på gatorna med enorma hättor som fungerar som skygglappar. De tvingas till tunnelseende, berövas sin mänsklighet. Minnen av det förflutna bleknar och den nya generationen kvinnor har inte ens minnen kvar. De har aldrig lärt sig läsa, de gifts bort i gruppceremonier, de har inga namn.

Förnedringen ritualiseras mot bakgrund av bibliska kulisser, men Atwoods budskap är att all ideologi i själva verket är förklädnad. Förtrycket kommer inte ur ideologin eller religionen utan ur vilja till odelad makt. Sedan klär man begäret i valfria passande fjädrar, men förtryckets kärna kommer alltid att handla om att man vill ha hela makten.


Letar man efter någon tröst i Atwoods mörka framtidsvision så är det kanske just denna bräckliga insikt. Att våga genomskåda ondskans maskerad.

Tjänarinnas berättelse slutar dock med en tröstlös epilog. Av den förstår vi att skräckväldet i Gilead så småningom tagit slut och som alla historiska vidrigheter blivit föremål för forskning. Föredraget som hålls i slutet av boken är den slutgiltiga, subtila kränkningen av Of-fred, den här gången i vetenskapens namn.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sci-fi

Feminism

HBO