ÅSIKT

Korolys kostymer hade ett eget liv

Claes Wahlin minns den begåvade scenografen och kostymören

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Anders Wiklund/TT
Kostymören och scenografen Charles Koroly (1946–2017).
KULTUR

Om man så bara vid enstaka tillfällen har gått på teater så måste det har varit svårt att undgå att ha sett några av Charles Korolys kostymer eller scenografier. Ingmar Bergmans uppsättningar av Yukio Mishimas ”Markisinnan de Sade” eller Molières ”Misantropen” borde ha lämnat kvar bilder på näthinnan som sent bleknar. Eller den som tagit del av Lars Noréns senaste pjäs, ”Stilla liv”, på Dramatens Elverket, där ett sekel rullas upp med gråvita och svarta kläder i en lika grå scenografi som ramar in den tysta pjäsen.

Charles Koroly föddes i Pittsburgh i USA 1946 och via studier i London hamnade han i mitten av 70-talet i Sverige. Uppväxten ska ha varit fattig, så nog kan man här tala om en internationell klassresa av en man vars begåvning för färg och form gjorde att han också kunde studera vid Dramatiska Institutet i Stockholm.

1982 debuterar han som scenograf och kostymör på Uppsala stadsteater med en uppsättning av John Fowles roman ”Samlaren”. Under den här tiden talade man hellre om dekor än scenografi. Hur det såg ut på scenen var underordnat vad regissören och skådespelarna, de verkliga konstnärerna, uträttade. Koroly var en av dem som ändrade på det och i dag, sedan över ett kvartssekel sedan, så har scenografen fått en större betydelse när man sätter upp pjäser.

Långt över 100 produktioner har han varit delaktig i. Han har arbetat med regissörer som Ingmar Bergman, Lars Norén, Björn Melander och Pia Forsgren. Han arbetade också en del med film. Han stod för scenografin till Kristian Petris ”Detaljer” (en Norén-pjäs från början), Suzanne Ostens ”Tala! Det är så mörkt” och ”Bengbulan”. Han skapade kostymer till ”Ond tro” (också Petris regi) eller Kathrine Windfelds ”Hamilton – i nationens intresse”.

Och nog arbetade Charles Koroly i nationens intresse, med sina allt ifrån sparsmakade, reducerade scenografiska rum, till överdådiga kostymer som i ”Misantropen” eller ”Markisinnan de Sade”. Inte minst hans kostymer hade ett eget liv, de kunde utgöra minipjäser i den pjäs de var en del av. Lika eleganta som funktionella. Charles Koroly blev 70 år.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater