Forough Farrokhzad (1934-1967) är en av Irans viktigaste och mest inflytelserika poeter. Nitton år gammal när hennes poesi för första gången gavs ut, utmanade hon normer och traditioner, både i samhället och språket. Hennes dikter har översatts till svenska av Namdar Nasser, och nu har författaren Nioosha Shams parafraserat dikten Mitt hjärta sörjer gården.

Ingen bryr sig om brödet

Ingen bryr sig om rosorna

Ingen vill tro att Sverige är döende

att Sveriges hjärta brustit i vintrarnas mörker

att Sveriges själ undan för undan

rensas på sina utsträckta händer

och Sveriges empati

verkar vara något bortglömt

som har ruttnat och blåst bort i vinden

Nattarbetaren är ensam

nattarbetaren gäspar

masserar nacken med vänsterhanden

och värktabletterna är slut

Små, oskuldsfulla stjärnor

på småtimmarnas himmel

faller till marken från byggnadernas höjder

och genom rutan på bussen hem

hörs festarnas glada rop

Nattarbetaren är ensam

Nattarbetaren säger

var är mitt liv

var är mitt liv

jag har skött mig själv i all tid

Han sitter i soffan från morgon till kväll

och tittar på antingen Al-Jazeera

eller någon polisserie

Han säger till katten

förbannade vare alla chefer och kontrakt

vad gör det då för skillnad om jag finns eller inte

när jag väl är död

jag kommer inte ens få någon pension

Lokalvårdarens hela liv

är en bönematta

utrullad på golven hon skurar på natten

Hon finner skatter i allt

en kapsyl, en teckning, en bortglömd tofs

och tror att Sverige fortfarande går att rädda

Lokalvårdaren ber hela dagarna

och blåser sin välsignelse på alla ytor

på alla kapsyler, teckningar, tofsar

på alla dagar

och på sig själv

Lokalvårdaren väntar på ett förstahandskontrakt

och tryggheten som kommer med det

Ynglingen kallar Sverige för kyrkogård

Ynglingen ryter åt våldets kaos

och räknar sedlarna

som under gatlyktans sken

förvandlas till juveler och diamanter

Ynglingen missbrukar poesin

han ser livets räddning

i att förstöra det

Han röker en spliff

sparkar grus och papperskorgar

och försöker skrika att han är väldigt ledsen, trött och uppgiven

Han tar sin uppgivenhet med sig

och sin sportväska, sedelbunt, Koran och antidepp

ut på torg och nattklubbar

Hans uppgivenhet blir så liten

att den försvinner i klubbarnas nattliga vimmel

Och studenten som var ordens vän

brukade ta med sig sin anteckningsbok

för att läsa för barnen i parken

då hon fått stryk av mor

och bjöd barnen på solsken och rim

Hon bor nu i innerstaden

i sin konstgjorda bostadsrätt

med sina konstgjorda designmöbler

i beskydd av sin konstgjorda pojkväns kärlek

Hon skriver konstgjorda rapporter

under den konstgjorda takhöjdens kropp

Hon tittar inte åt barnen

när hon kommer på besök

och får sin kappa nedsmutsad av ortens förfall

badar hon sig i sin vita parfym

Varje gång hon kommer på besök är hon kall

Studenten är ensam

studenten är ensam

Hela dagarna

ringer skinnskallarnas ord från barndomen

i hennes öron

Alla våra grannar gror hat och rädsla

istället för blommor i sina hjärtan

Alla våra grannar lockar med vackra ord

till ensamma barn som mot sin vilja

blir kärl, enkla att fylla

och de ensamma barnen i vårt land

har fyllt sina skolväskor med knivar och yxor

Vårt land är förvirrat

Jag är rädd för det land

som gått miste om sitt hjärta

Jag är rädd för tanken

på alla dessa knivars vasshet

och för våra ansiktens främlingsskap

när de speglar sig i ditt

Och du tänker att vi

är värda att vässa en kniv för

Jag tror att man kan ta med Sverige till sjukhuset

Jag tror…

Jag tror…

Jag tror…

Och Sveriges hjärta har brustit i vintrarnas mörker

och Sveriges själ

rensas undan för undan på sina utsträckta händer