Kultur

Skugges sågning förtjänar att hyllas

Även om texten sårar författaren är det briljant litteraturkritik

Av: 

Sven Anders Johansson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Linda Skugge har fått massiv kritik för sin hårda recension av Kristina Sandbergs ”En ensam plats”

Foto: JERKER IVARSSON

KULTUR

”Som litteraturkritiker riskerar man ständigt att såra en författare” skriver Åsa Linderborg med anledning av Linda Skugges sågning, i Expressen, av Kristina Sandbergs senaste bok. Det är sant. Men är inte det förhållandet en anledning att tvärtom försvara Skugge?

Vad ska litteraturkritiker skriva om? Litteraturen. Vad bör de vara lojala mot? Sitt omdöme. Vem bör de adressera? Tidningsläsarna. Det är självklarheter. Och ändå är svaren, i realiteten, ofta ett annat: författaren, författaren och åter författaren. Det är dit man sneglar – jag är inte utan skuld.

Resultatet blir lätt hovsamma hyllningar (i de uppburnas fall), paternalistiska axelklappar (i debutanternas fall), och likgiltiga referat (i utlänningarnas fall). Visst, min beskrivning är tillspetsad – så dålig är ju inte kritiken! – men inte tagen ur luften. Och framför allt är den en förklaring till vreden mot Skugge.

Tvärtemot den kritikerkår som tydligen rasar på Facebook tycker jag att Skugges recension är briljant. Inte bara för att den är underhållande och modig, utan också för att den är innehållsrik, precis och textnära: hon kritiserar användningen av kursiveringar, hon lyfter fram hembygdsromantiken, påminner om dödens banalitet, uppmärksammar skrivarkurssyndromet, synliggör namnens funktion, visar på sexskildrandets fallgropar, för in ljudboksfrågan och levererar en smärre marknadsekonomisk analys, citerar och parodierar... På ett begränsat utrymme gör hon vad en recensent ska göra: beskriva, tolka och värdera, alltihop integrerat i en subjektiv enhet.

Man kan jämföra med Sydsvenskan, där Andreas Ekström skriver att ”de knappt 400 sidorna har alla signum som god litteratur bär: språket är otvunget men konstnärligt, hantverket oklanderligt, och författarens observationsförmåga på hög reporternivå.” Problemet med den beskrivningen är att den inte säger något specifikt om den aktuella boken. Klichéerna om ”konstnärligt” språk och ”oklanderligt” hantverk kan återanvändas i recension efter recension, vilket de också gör.

Att Skugge skriver om sig själv, ja till och med om sitt eget könsorgan, orsakar tydligen stor upprördhet. Men Sandbergs bok handlar ju om kroppen och också om sexualiteten. När Skugge bokstavligen använder sitt eget kön så är det också en kommentar. Faktum är ju att flera recensenter drar in sina kroppar, om än på mer förutsägbara och högstämda vis. Passar på att outa sina passerade sjukdomar, vilket öppnar för identifikation med författaren, vilket leder till den underliga slutsatsen: detta är angeläget!

Det där är intressant. Det verkar som att det finns ämnesval som nästan per definition genererar positiva recensioner. Antisemitism. Klimatförändringarna. Cancer. Om bara ämnet är tillräckligt svårt, mörkt eller allvarligt verkar hyllningarna vara klara på förhand: en viktig bok!

Okej, men då behöver vi ingen litteraturkritik. Vi behöver inte ens någon litteratur. Det räcker med författare att hylla.

Ja, som litteraturkritiker riskerar man ständigt att såra folk. Den risken får man tyvärr leva med, för litteraturens och läsarnas skull. Alternativet är att skaffa sig ett annat jobb.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

En dag vill Skugge be Sandberg om ursäkt

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Litteratur

Linda Skugge

Kristina Sandberg

Språk

Hantverk