Kultur

De födde fram ett monster

Göran Greider om kanslihushögern och följderna av den socialdemokratiska omläggningen på 1980-talet

avGöran Greider

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT
Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink.

Sveavägen 68: S-högkvarteret! Och jag vet aldrig om dörrarna går inåt eller utåt där så ofta blir jag stående förvirrad på gatan. I veckan deltog jag där i ett panelsamtal ordnat av tankesmedjan Tiden, som på sistone seglat upp i debatten. De har kaffe­koppar med ett viktigt Marx-citat: ”Det här är mina principer. Om du inte gillar dem har jag andra!” Grouchos paroll känns hemtam på Sveavägen 68.

Marika Lindgren Åsbrink är redaktör för boken Kanslihus­högern – frälsare eller dödgrävare, där ett antal av den grupp ekonomer som la om S-politiken under åttiotalet minns den heroiska tiden: Klas Eklund, Kjell-Olof Feldt, Lars Heikensten och flera till. Den sammanhållande kraften, Erik Åsbrink, skriver inte i boken men närvarade på det välbesökta seminariet.


En grundtes i boken, som alla inblandade i denna kanslihus­höger och även redaktören i sitt förord saluför, är att politikomläggningen i åttiotalets början ­inte handlade om höger och vänster. Kanslihögern är en taskig etikett, påhittad av en ledande moderat – i själva verket stod man för realism och äkta socialdemokratiskt tänkande!

Boken är en partsinlaga men värd att läsa med alla sina dråpliga interiörer. Men jag menar att i den omläggning av politiken som inleddes i åttiotalets början såddes de frön som långt senare slagit ut i form en doktrinärt marknadsliberal ekonomisk regim.

Avregleringar, privatiseringar och fixeringen vid budget­balans startar de där åren. Kanslihushögern legitimerade med ­sina krav på ”effektiviseringar” av offentlig sektor det som slutat med en fullskalig våg av New ­public management och så hårda finanspolitiska restriktioner att reformpolitik näst intill omöjliggjorts.


Det där ville ingen av kanslihushögerns charmigt åldrade eminenser i panelen veta av. Jo, jag kan ge dem rätt i att avsikten inte var ”höger” – men avsikter är inte detsamma som de fulla konsekvenserna av den omläggning som initierades. Eklund & Co ­vågar i boken knappt ta upp de katastrofala konsekvenser som kreditavregleringen 1985 fick och som slutade i en Greklandsliknande kris på nittiotalet.

Här är perspektivet boken saknar: Efter en lång expansiv efterkrigstid stod Sverige runt 1980 där med stora och växande budgetunderskott på 13 procent av BNP. Det var inte bra och kanslihushögern klev in med en ny analys.


Men: efter en mycket lång period som tillspetsat skulle kunna kallas den långa kanslihus­högerepoken, alltså fram till i dag, står Sverige i stället där med en och en halv miljon högerpopulister, en döende arbetar­rörelse, skenande klassklyftor, en skola alltmer i marknadens händer och olösta klimatfrågor.

Kanslihushögern bestod av övertygade socialdemokrater som utan att inse det födde fram monster.

Även när jag ska gå ut från partihögkvarteret fastnar jag i dörrarna. Men till slut är jag fri, med Marx-koppen i fickan.

ARTIKELN HANDLAR OM