Johan Croneman får Axel Liffner-stipendiet

”Inget mänskligt är honom främmande – utom maktfullkomligheten, dumheten och inskränktheten”

Av: Anna Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Film- och tv-recensenten Johan Croneman tilldelas Axel Liffner-stipendiet som delas ut av Aftonbladets kulturredaktion.
Foto: Jimmy Wixtröm
Film- och tv-recensenten Johan Croneman tilldelas Axel Liffner-stipendiet som delas ut av Aftonbladets kulturredaktion.

 Axel Liffner-stipendiet på 30 000 kronor instiftades 1984 när Aftonbladets kulturredaktör Axel Liffner gick i pension, och han blev också den första mottagaren. Priset ska gå till ”en kulturjournalist som i sin verksamhet kombinerar djup kunskap om konst och kultur med ett lyhört sinne för kulturjournalistikens språk och uttrycksmedel”.

 Juryns motivering: ”Hans granskande blick riktar in sig mot hög som låg. Analyser flätas samman med ett personligt uttryck där ilskan överträffas av humorn utan eftergifter till den föreställda majoritetens åsikter. Inget mänskligt är honom främmande – utom maktfullkomligheten, dumheten och inskränktheten. Johan Croneman skapar heta känslor som han är den förste att kyla ner. Därför tilldelas han 2019 års Axel Liffner-stipendium.”

 Juryn består av Aftonbladets kulturredaktion.

Johan Croneman slår på tv:n när han vaknar och slår av den när han går och lägger sig. Större delen av dagen rullar dessutom något annat på datorskärmen.

För en film- och tv-recensent i dag är arbetsmaterialet obegränsat.

Vad tittar han efter? Liffner-stipendiaten säger sig med åren ha blivit mer intresserad av att ställa frågor än att hitta svar. Åsikter kan alla ha – och om tv har alla det – men han vill få fram något mer om det han skriver om än bara ”bra” eller ”dåligt”. Ofta knådar han det han har sett i samtal med andra, ”har du tänkt på klassperspektivet i x” eller ”hur beskriver de egentligen unga män i y”.

– Mitt jobb är fantastiskt eftersom jag kan skriva om precis vad som helst, så länge det är silat genom något jag sett på tv.


Vi träffas hemma hos Johan Croneman eftersom det var fullt på fiket där vi skulle ses – i pandemins Sverige fylls kaféerna av kontorsfolk förvisade från sina arbetsplatser. Den glada boxern Buffa har fått hälsa och ligger nu snällt på sin plats i hallen och vi dricker vårt medköpta kaffe. September har just börjat, vädret är strålande och ett fönster står öppet och släpper in värmen och trafikljuden från gatan.

Att sitta och jobba på kafé är annars inget Johan Croneman är främmande inför. Han skriver varje vecka två krönikor i Dagens Nyheter. Om en ska publiceras på en tisdag börjar han tänka torsdag-fredag, det är då han gärna tar en kaffe på nåt av sina stamställen i hemkvarteren, pratar med folk, testar och idisslar sin idé. Tankeprocessen fortsätter under helgen, då är han ofta rätt avstängd för omvärlden – sen kommer texten, ofta rätt snabbt. 

– Det ser ut som om jag slår dank med mitt kaffe men jag jobbar! Två krönikor i veckan är faktiskt ett heltidsjobb.


Han har skrivit för DN sedan 1996, om film, tv och sport. Innan dess var han på Nöjesguiden, först i Göteborg, sedan som tidningens chefredaktör i Stockholm efter en flytt 1990. Hittills 45 år i rikets två största städer har dock inte slipat bort den mjuka östgötskan som sitter i efter uppväxten i Norrköping. 

– Redan efter första viket fattade jag att jag inte skulle förbättra världen. Jag tror jag var besviken i tio år.

Det var där han kom på att han skulle bli journalist. Ett grupparbete i svenskan, de skulle skriva en recension tillsammans men det blev bara han som skrev. Boken var Astronomens hus av Ivar Lo-Johansson, och svenskfröken undrade först var Johan Croneman hade snott texten.

– Men när hon förstod att det var jag som hade skrivit den sa hon ’Johan, jag tror att du ska skriva lite’. Så enkelt var det, då bestämde jag mig för att bli journalist.


Han började på Journalisthögskolan i Göteborg 1975, gick ut 1977. Han uppskattar att cirka 80 procent av studenterna där, inklusive han själv, var vad han kallar världsförbättrare.

– Redan efter första viket fattade jag att jag inte skulle förbättra världen. Jag tror jag var besviken i tio år.

Då, 1987, blev han sjuk, drabbades av ett aneurysm. Efter att ha velat fram och tillbaka om sitt yrkesval fick det vara nog, han bestämde sig för att satsa på det han kunde bäst: att skriva om film. Han fick chansen att vara med och starta Nöjesguidens Göteborgsupplaga.

– Åren på Nöjesguiden är det roligaste jag gjort. Då var jag en ung och arg kritiker, många är ju sådana i början av karriären när man ska positionera sig. Jag läser dem gärna i dag – som Kristofer Andersson hos er, han lyckas ofta överraska – men det är inte längre jag.


Ändå är det ett omdöme som sitter i, att han skulle vara en ovanligt arg kritiker. 2006 fick han Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik, han citerar motiveringen ur minnet: ”Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg.”

– Men det stämmer inte! Däremot försöker jag alltid vara tydlig.

Du känner dig inte arg?

– Nej, mycket sällan.

Men du har makt?

– Ja, nåt annat vore ju förmätet att påstå. Ibland är den mindre än folk tror, jag kan såga ”Star wars” hur mycket som helst men publiken ser den ju ändå. Men en lite smalare, svensk film som jag skriver om, det kan påverka. Det har säkert hänt att jag pucklat på någon debutant men jag försöker undvika det.

Sverige är litet och Medie-sverige pyttelitet. Hur gör du för att stå fri?

– På 90-talet hängde jag mycket på krogen, träffade alla möjliga, men det var då. I dag umgås jag inte med mina kollegor och jag umgås inte med någon i branschen. 

Vilka umgås du med då?

– Inte så många alls, faktiskt. Men jag försöker bli bättre på det, som att prata med folk på fiken häromkring.

I transparensens namn måste vi ju nämna att din ex-fru Anna Croneman är chef för SVT Drama.

– Jo, det är ju sant. Jag kan inte undvika att skriva om SVT men SVT Dramas produktioner skriver jag aldrig om. Och visserligen är vi goda vänner men nu har vi ändå varit skilda i åtta år.

– Jag är en 65-årig man, vit, medelklass, bor i Stockholm. Ibland kanske det är rätt att jag avstår från att skriva!

Risken för jäv tycker han sig alltså ha koll på men det finns andra faror som lurar för en kritiker. Ängslan, till exempel, ”en av vår tids största plågor” kallar han den. Länge handlade det om att inte låta sig påverkas av vad andra skriver, utan hålla sin egen linje. De senaste åren har en annan sorts ängslan dykt upp. Han vet att ämnen som till exempel ”fotbollsfirmor, metoo, SD och Åkesson” riskerar att dra igång ”hela Twitter-, Instagram- och Facebook-världen”.

– Jag är en 65-årig man, vit, medelklass, bor i Stockholm. Ibland kanske det är rätt att jag avstår från att skriva! Men jag gillar inte känslan av självcensur. Den är värre än de hot jag fick från fotbolls-firmorna när jag skrev om huliganbråk och polisnotor. De fick mig aldrig att tveka om att skriva.


I början av oktober kommer Johan Cronemans skönlitterära debut, Jag är olyckligt här (Mondial förlag). Det har funnits bokkontrakt tidigare som det inte blivit något med, men efter att han varit nära döden efter en aortadissektion i december 2017 började frågorna pocka på.

– Jag låg där i sjukhussängen och ställde mig frågan som vi väl alla ställer oss när livet bränner till: hur fan hamnade jag här? Jag ville försöka ta reda på det.

Boken bygger på det självbiografiska, han beskriver den som fragmentarisk – han ger läsarna pusselbitar som de själva får lägga ihop. Det handlar om uppväxten, pappan som han aldrig slöt fred med och inte minst om beroenden. Ett år innan Johan Croneman nästan dog slutade han spela och dricka.

– Jag spelade på allt utom hästar.

Hur problematiskt var drickandet?

– Det var jätteproblematiskt. Jag var en klassisk självmedicinerare. Som GW brukar säga, man petar i sig för att ”det ska bli tyst där inne”, säger han och pekar på huvudet.

Det som fick honom att sluta var sonen och bonussonen, och jobbet. Han ville inte riskera att drickandet skulle inkräkta på jobbet.

– Jag har aldrig kunnat skriva när jag druckit, som tur är.

Vad gör du nu då, för att det ska bli tyst där inne?

– Distraherar mig. Som jag sa försöker jag vara lite mer socialt aktiv, man blir rätt ensam när man dricker.

Och så finns ju filmer och tv-serier. Förutom det dagsaktuella, som han alltså hela tiden följer med åtminstone ett öga, tittar han om på mycket. Dagen innan vi ses har han sett Alla presidentens män för ungefär femtonde gången.

– Jag ser om för att försöka förstå vad det är som gör en scen eller en skådespelare så bra. Som Dustin Hoffman – han bara går i en korridor, men så gör han en liten knyck med axeln. Den där knycken! Den är allt!

Just nu är det tv-serien Succession han ser om. Och Deer hunter tröttnar han inte på.

– När jag tänker på hur bra Meryl Streep är i den … Titta, jag ryser! säger han och pekar på sin högerarm.


De kommande veckorna väntar lansering av boken och Liffner-stipendiet – 30 000 kronor – kunde inte ha kommit lägligare. Den annars tv-skygge tv-kritikern har tackat ja till att vara med i tv, han vill inte säga vad, och har lovat familjen att klippa sig och ekipera sig till dess. Han har stämt av med sin revisor, som annars håller ekonomin i strama tyglar.

– Han sa faktiskt ”gör nåt kul för pengarna!”.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.