ÅSIKT

Teater har också ett ansvar för frånvaron i debatten

Claes Wahlin om en onödigt ljum och ytlig diskussion på Elverket

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LENA TÖRNER
En kritiker, en debattledare och fem kulturchefer.

Johan Hilton beklagade i en DN-krönika den 12 september att det i diskussioner och debatter på landets kultursidor aldrig refererades till teatern. Varför ekar inte de teman eller den estetik som sker på landets teater i andra texter än recensioner?

På Elverket i går måndag hade Dramaten samlat fem kulturchefer: Aftonbladets Martin Aagård, Svd:s Lisa Irenius, Expressens Karin Olsson GP:s Björn Werner och Sydsvenskans Ida Ölmedal. Hilton fanns också på plats och samtalet leddes av Anneli Dufva. Nu tog samtalet inte riktigt den riktning som Hilton efterlyste i sin krönika.


Alla var överens om teaterns unicitet, om att mötet mellan publik och skådespelare inte går att ersätta med något annat. Nästan alla var också överens om att bildningsidealet för dagens dominerande klass, storstädernas medelklass, inte sätter teatern lika högt som den tidigare borgerligheten, eller, vill jag tillägga, 70-talets alternativa rörelser.

Vad man möjligtvis inte var överens om rörde teaterns ambitioner att ligga nära samtidens debatter och problem. Argumentet att det tar minst ett halvår från idé till premiär må stämma för institutionerna (friteatern är snabbare), men det är ändå betydligt snabbare än att få till en konstutställning eller ge ut en bok.

Snarare är det väl så att både klassiker och nyskrivna pjäser kan hamna rätt i tiden. Det är ju inte bara journalister som har näsan i vinden, i än högre grad gäller det konstnärerna, som har det ypperliga försteget att kunna ägna sig åt kvalificerad fördjupning, att kunna se hur en samhällsdiskussion inte är ny, hur den ekar bakåt i tiden eller har rötter djupt i det som förr kallades själen.


Hiltons tillspetsade fråga om kulturchefer går på teater besvarades med ett njae. För några var det länge sedan, för andra för sällan. Ölmedal och Werner föreföll att vara de flitigaste, men så verkar de också i en region där teatern fortfarande är något som man förväntas ta del av. Handlar alltså Hiltons undran egentligen om Stockholm? GP och Sydsvenskan är regionala, teatern tar plats i regionen, således i tidningen. För rikstidningarna är det svårare, det vet vi som recenserar: budgetneddragningar, minskat utrymme och konkurrens med andra områden.

Vad som inte kom fram under den onödigt ljumma diskussionen, var att teatern själv har ett ansvar. Jämfört med länder som Tyskland, Frankrike eller Danmark, så domineras svensk teater fortfarande av konventioner. Naturalismen är ännu inte slutspelad.

De ekonomiska kraven på att varje produktion måste sälja gör det svårare att ge utrymme för experimenterande, för att inte tala om estetiska provokationer. Låt vara att det sistnämnda kräver en bildningsnivå som man inte längre kan räkna med.

För att låta en klassiker gå i bitar, så måste publiken känna till den. Och när vi har ett skolverk som på fullt allvar föreslog att stryka antiken från läroplanen, så lär framtidens publik knappast vara bättre rustade. Heller inte framtidens kulturchefer.

ARTIKELN HANDLAR OM