… sen levde de olyckliga i alla sina dar

Ibland är det bäst att låta exet vara i fred

Av: Anna Andersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Getty

Historier om gamla kärlekar som hittar tillbaka till varandra – finns det något finare? Gammal kärlek rostar aldrig!

Det finns något sedelärande i sådana berättelser, särskilt i vår tid när den moderna kärleken ofta kallas konsumistisk. Det heter att vi ger upp för lätt och tindrar vidare mot grönare gräs, fast vi hela tiden hade den verkliga, tålmodiga kärleken inom räckhåll.

Det finns också en status i långa relationer. Att träffas som unga och sen lyckas hålla ihop anses särskilt beundransvärt – ett andra eller tredje äktenskap som mindre lyckat, oavsett vem som faktiskt är lyckligast.


Jag tänker på det när jag lyssnar på Åsa Sechers radiodokumentär Gifta för tredje gången. Den handlar om hennes föräldrar, som lever tillsammans igen efter att under decennierna ha gift sig, skilt sig, gift sig, skilt sig och gift sig igen. Det de berättar är modigt, ärligt, emellanåt häpnadsväckande och det är helt renons på romantik.

Sechers pappa säger att de inte kan leva utan varandra. Som lyssnare förstår man det inte alls. Det man hör är två människor helt oförmögna att bryta ett mönster av ständiga, dramatiska gräl – de tycks tro att det måste vara så. Jag vet att alla par som lever länge tillsammans utvecklar en egen inre dynamik som andra inte fullt ut kan förstå, men efter att ha lyssnat känner jag som parets nu vuxna döttrar: varför skiljer ni er inte bara?

Det är också det som gör den här dokumentären så speciell, att den inte är en hyllning av paret som vägrar ge upp om sin kärlek. Javisst, de fick varandra men de levde inte lyckliga i alla sina dar.


Kanske har jag öronen lite extra spetsade för saken på grund av vad jag sett i min egen medelålders bekantskapskrets. När skilsmässorna började komma, några år efter 40-strecket, och jakten på en ny partner började var det många som tittade – bakåt. Tack vare sociala medier är det inte svårt att i dag hitta gamla ex och slänga i väg ett oskyldigt ”Hej, vad roligt att hitta dig här!”.

Två decennier och en mellanchefskarriär gör saker med människor, även med den skönaste av rockkillar.

Jag förstår frestelsen – när man vaknar en morgon och plötsligt ser sin morsa i spegeln är det inte konstigt om man vill träffa någon som vet hur man egentligen ser ut. Dessutom är det bekanta enklare än helt oprövade vatten. Och som sagt, det finns en romantik i det. ”The one who got away”, fanns det inte alltid något unikt mellan Steffe och mig?

Jag tvivlar inte på att det ibland funkar. Men jag vet helt säkert att det ibland verkligen inte funkar. Två decennier och en mellanchefskarriär gör saker med människor, även med den skönaste av rockkillar.


För den som vill ha litteratur om hur ett tryggt liv kan vändas upp och ner av ett sånt där oskyldigt ”Hej!” till ett gammalt ex, finns för övrigt Nina Lykkes senaste roman Nästa!

Mest handlar den i och för sig om en skenprogressiv medelklass som gömmer sina neuroser och missbruk bakom boho-chica fasader så den hör mer hemma i en text om ”den heterosexuella tvåsamhetens förljugenhet” och det är inte den jag är ute efter. Det jag vill opponera mig mot är idén att gammal kärlek alltid skulle vara finare än ny. 

Hur destruktiv drömmen om den eviga kärleken, och oförmågan att släppa taget om den, kan vara fick man ett exempel på när alltid utmärkta Kropp & själ i P1 gjorde ett program på temat ”Varför tar kärleken slut?”. För ja, hur smärtsamt det än är så gör den ju det ibland. 

En man ringde in och berättade om kvinnan som efter mer än tio år tillsammans lämnade honom ”med en lapp i hallen” och sen bara ville kommunicera via advokater. Det var flera år sen men om hon hörde av sig, sa han, och ville börja om så skulle han säga ja.

Det fick mig att ropa ”NEJ!” rakt ut i rummet och gudskelov reagerade psykologen Allan Linnér i sändningen likadant och avrådde starkt från detta. Jag förstår att det ser annorlunda ut i den inringande mannens huvud men ingen annan skulle se en sådan återförening som ett lyckligt slut.


Det är svårt med kärlek och att leta efter den mitt i livet är något annat än när man är ung. Att pröva sig fram bland nya bekantskaper behöver inte vara en ytlig jakt på bekräftelse, det kan också ses som modigt. 

Själv kan jag inte tycka annat än att det är romantiskt och eftersträvansvärt att hitta en person som älskar en inte för den man en gång var – utan för den man har blivit.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.