ÅSIKT

Överjordiskt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

CLAES WAHLIN lyssnar till Orfeus drömmar

Foto: I ”Orphée” tolkar Mats Ek och Marie-Louise Ekman berättelsen om Orfeus och Eurydike. Huvudrollen görs av Anne Sofie von Otter.

Kungliga Operan är ingen vän av barockoperan. Sedan 1985 har man satt upp tre operor skrivna före Mozart, Händels Julius Caesar i mitten av 80-talet, densammes Orlando vid millenieskiftet och nu Glucks Orfeus och Eurydice. Ja, Gluck ges av någon obegriplig anledning i Berlioz version från 1859; som man vill inte likt Orfeus blicka allt för långt tillbaka i tiden.

Under dessa 22 år har intresset för barockopera formligen exploderat runtom i Europa. Överallt spelas Gluck, Händel, Rameau, Monteverdi, Cavalli, Lully, Purcell, Vivaldi eller Scarlatti. Det är också med barockoperan som modern operaregi firat några av sina största triumfer.

Mats Eks uppsättning av Glucks vackra historia om den till dödsriket nedstigande Orfeus innebär helt enkelt att komma ikapp Europa. Den svenska publiken må vara ovan vid att se dans och sång dela scenutrymmet, eller att de agerande bär moderna kostymer i stället för retromytologiska änglavingar och harpor. Men barockens estetik låter sig elegant förenas med den postmoderna.

Här är Orphée (som han heter på Berlioz franska) en åldrad gubbe, förvånansvärt vig sådan i Anne Sofie von Otters smidiga gestalt. Eurydice, liksom sina väninnor på de saligas ängar, suicidalblond i bröllopsklänning, medan Amor är hårt lindad som en mumie; möjligen är hans makt starkt begränsad i den Ekska nutiden.

Därtill en suggestiv inträdesport till helvetet, i princip dansande, emellanåt åbäkande kalsongmodeller i ljuskäglor. Allt mot Marie-Louise Ekmans tvådimensionella, mjukt avklarnade fonder: ett rundkulligt kyrkorum, uppochnedvända vardagsrumsmöbler i jätteformat. Koreografin är fräck, drastisk och infallsrik, men ofta klokt avskalad. Liksom Berlioz reviderade Glucks partitur med varsamhet, så undviker Ek att låta dansen konkurrera med musiken; en dansares ena arm eller ben som sträcks ut, en rörelse som stannar halvvägs.

Vokalt är det utmärkt. Marie Arnets sopran och von Otters Orphée är av hög klass, dessutom harmonierar deras stämmor bra med varandra.

Marianne Hellgren Staykov ger Amor både styrka och ett slags stilla förtvivlan, en känsla som återkommer i slutscenen, där Orphée vaknar upp hemma i fåtöljen från denna moderna dröm fjärran gudar, underjord och ungdom. Se där reträttens konstnärliga möjligheter.

Claes Wahlin