ÅSIKT

En dans i tiden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■ På Lilla scenen är det vita scenrummet en ekokammare av tid, av nu och då, av framtid, ungdom, medelålder, åldrande och död. I en ny fas av livet finns Ann Petrén och hennes alter ego, dansaren Françoise Joyce. En ny våning ska göras presentabel. Sonen, Joakim Gräns, har flyttat hemifrån och efterlämnat ett par jättelika gympaskor.

Hur snabbt flyger livet förbi? Vad minns vi? Hur ska vi leva? Barbro Smeds underhållande och egensinniga text överrumplar med ständigt nya frågor. Några skrivs på den vita väggen där även filmade sekvenser ur den ursprungliga uppsättningen projiceras.

Men här handlar det även om ett liv med konsten. Röda havet 2 är något så ovanligt som fyra kvinnliga konstnärers konfrontation med sitt eget tjugo år gamla verk. Birgitta Egerbladhs och Barbro Smeds Röda havet gavs på Moderna Dansteatern 1986. Varken dansen eller teatern blev sig lik efteråt.

Ann Petrén och Françoise Joyce stod på scen även då. Nu möter de sig själva tjugo år senare. De talar, rör sig i takt med sina yngre jag där uppe på scenväggen. Vi i salongen ser spår av tid som gått - deras, men även vår.

I Röda havet 2 får de sällskap av åldrandet. Meta Velander är en Stadsteaterns förtjusande järnlady förvandlad till sagofigur, som samtidigt och med krass realism beskriver krämporna som smyger sig på.

Uruppsättningen slutade med männens överrumplande entré på scenen. Nu har mannen spelat ut sin roll. Istället tar de tre kvinnorna en stilla fika på stranden - med kanelbulle. Men först har Ann Petrén oändligt milt lösgjort Françoise Joyces grepp. Nu står de skakigt, men på egna ben. Något har hänt.

Intelligent och välspelat är Röda havet 2 ett möte med tiden värd att utsätta sig för.

Dansteater

Tove Ellefsen Lysander ([email protected])