ÅSIKT

Körkarlen

KULTUR

Ingmar Bergmans utlåtanden om svenska filmer

Min första riktigt stora kinomatografiska upplevelse.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Bergmans 1900-tal” - det är faktiskt en helt omöjlig uppgift eftersom det är en massa filmer som vi tvingas släppa. Vi börjar inte förrän i slutet av den svenska filmens första storhetsperiod. Då har det redan hänt så otroligt mycket.

Victor Sjöströms Körkarlen uppstod ju inte ur ett ingenting, den föregicks av en rik produktion som svensk film höll sig med under första världskriget. Det första verkliga mästerverket har vi till exempel inte med här. Och det är Sjöströms Ingeborg Holm.

Jag skulle kunna fylla hela listan med filmer från stumfilmstiden: Fadren, Herr Arnes penningar, Vem dömer?, Terje Vigen, Berg-Ejvind och hans hustru, hela af Klerkers produktion, Dunungen, Carolina Rediviva, Vallfarten till Kevlaar, Sången om den eldröda blomman, Farbror Frans... Det är en närmast oändlig rad med underbara filmer som vi alltså tvingas låtsas som om de inte fanns och sedan kommer då Körkarlen.

Det är ju en svår värderingsfråga att börja med just den. Men samtidigt har jag tänkt att vårt riktmärke ska vara att denna filmserie inte är för konnässörer, den är ju faktiskt för en vanlig, filmintresserad biopublik. Därför börjar vi med Körkarlen.

Filmen har en karathalt och en tyngd i det här programmet som får hela serien att bli betänkligt framtung. Det är ingen tvekan om att Körkarlen är den största av allt som vi ska visa under denna månad.

Min relation till Körkarlen är väldigt specifik. Första gången jag såg den var jag femton år. Jag konfirmerades för min pappa. Han var revolutionerande på många sätt i sin konfirmationsundervisning, bland annat hade vi aldrig några läxor, vi behövde aldrig lära oss något utantill, utan vi träffades en gång i veckan och han resonerade med oss och det var på sitt sätt oförglömligt. En gång om året hade han också en filmvisning i Hedvig Eleonoras församlingssal. Det här året stod faktiskt Körkarlen på programmet. Då kom det en äldre herre från Svensk Filmindustris skolfilmsavdelning med projektor och alla filmrullarna. Han satte upp sin apparat i salen och så hissades det ner något vitt segel och så visades filmen. Jag minns det som en av mitt livs stora emotionella konstnärliga upplevelser. Jag hade ju inte mycket begrepp om vad filmen handlade om, det var tonfallet och magin.

Det måste ha varit 1933. Jag hade ju gått mycket på bio redan, men Körkarlen var den första riktigt stora kinomatografiska upplevelsen. Inte ens nu kan jag riktigt göra klart för mig vad det var som fängslade mig så oerhört.

Så gick det en väldigt lång tid och jag blev så småningom anställd på Svensk Filmindustri 1942 som manuskriptneger. Då hade jag många tillfällen att vara ute på Gamla Filmstaden och där fanns en kassematt på området, vederbörligen utrustad med skorstenar och ståldörrar, där man förvarade en del av negativen från storhetstiden. En dag gick jag in i den där kassematten bakom ståldörrarna och tittade på alla gamla burkar med negativ på hyllorna. Där fanns bland andra mästerverk Körkarlen. Nu hör det till historien att jag hade börjat samla film och köpt mig en 16 mm projektor för dyra pengar. Jag tog negativet på Körkarlen och gick tvärs över gården upp till laboratoriet till en av mina kompisar som var chef för labbet och sa:

- Kan du slå en 16 kopia på det här åt mig och inte tala om det för någon.

- Du förstår, det blir jävligt dyrt, sa han.

- Jaså, sa jag, vad kommer det att kosta?

- Ja, det är över 2 000 meter, det blir minst 75 kronor, kanske 80!

Det var den första film från storhetstiden som jag skaffade mig. Det har med

åren blivit åtskilliga.

Det märkvärdiga var att jag fick samarbeta med Victor. Han hjälpte mig mycket.

Jag var i ständig kris när jag gjorde min första film Kris under förskräckliga konvulsioner. Han var konstnärlig ledare ute på Filmstaden då, en diffus position som han själv inte gillade något vidare. Men han tittade på mina dagstagningar, ingen annan sa ju någonting, alla hatade mig och jag hatade alla.

Men Victor sa kloka saker som jag lyssnade på.

Då frågade jag ingenting om Körkarlen och inte heller senare då vi gjorde Till glädje tillsammans. Då var han så ledsen och trött. Vi kom inte varandra särskilt nära. Men sedan under Smultronstället. I början var han på misshumör. Han tyckte att jag var på honom hela tiden och menade att han spelade över. Han var djävligt sur och sa att han nog kunde tänka sig att sjukskriva sig så att någon annan kunde göra rollen till regissörens belåtenhet. Men sedan kom flickorna med, Bibi Andersson och Ingrid Thulin. De var söta och roliga och så utnämnde vi lill-Gösta Ekman till Victors personlige assistent och han sprang alla möjliga och omöjliga ärenden. Så satt vi där runt Victor och frågade honom om hur det var att göra Körkarlen och då berättade han. Jag frågade honom om han själv tyckte att han gjorde ett mästerverk. Det tyckte han inte. Han mindes inspelningen mest för att han var så fruktansvärt irriterad. På huvudkontoret var de missnöjda för att inspelningen drog över tiden och kostade mycket pengar och fotografen Julius Jaenzon var orubblig med sina experiment. Men han hade aldrig tänkt att det var ett mästerverk han åstadkom.

Jag tror att han tänkte så här; den här filmen står mitt hjärta nära. Den känslan förstår jag bra. Man tänker inte att det här är en bra film eller inte, utan man tänker att den här står mitt hjärta nära och det byts lite grann undan för undan. Filmer man tyckte var bra blir plötsligt, om man råkar se om dem av någon anledning, väldigt dåliga eller halvdana. Och filmer som man inte tyckte var något vidare kan man plötsligt tycka om.

Körkarlen är fortfarande en av mina stora filmupplevelser. Jag tittar på den i min bio varje sommar. Jag har haft den där bion nu i över 20 år. Jag har alltid börjat min säsong med Sjöströms Tösen från Stormyrtorpet, som förresten är en annan underbart berättad film från den där tiden, och så slutar jag varje år med Körkarlen.

Gunnar Bergdahl ([email protected])