ÅSIKT

Höst - igen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■Om jag vore en liten ukrainsk gumma som levat alldeles tillräckligt länge, skulle jag säga ögonen kan vara rädda, men händerna gör arbetet. Det måste vi tro i dessa rovors betors dagar medelst tätare skymning höst. Hålla hoppet uppe, dra dragkedjan ditåt (alltså uppåt). Det är alls inte första gången det blir höst. Högrött flammande, blåelds nedåt natten tänds. Vad kan passa bättre än ett instabilt psyke, självspillingstankar, schack med döden, uppskurna handleder, olycklighet, tristess? Finns det något annat än te, frigiditet och frigolit? Täta, stänga, släcka med läpparna varligt blåsande över vattnet. Dit isen ändå ska. Dit vi slutligen. Jag är så här olycklig som det går att bli. Den lilla ukrainska gumman spottade i gruset (som var fruset). Du vet ju inte ens vad det är att leva, flicka lilla. Rota du efter mening (jag ska ge dig för mening, skära röven av katten). Rota i färska helvetet. Sand, är var det är. Som fyller munnen, skingrar den. Plockar. Hör för den värsta nakna natten sand. Loppor lever där, och bara människor som irrat vilse. Så glöm dina ögon, göm dina händer. Jag säger stjärnorna där uppe. Nej. Hon säger: bara sådant du kan nå med dina händer. Kära barn, och knappast det.

Gun Powder