Patriarker i heligt krig

Torsten Kälvemark om ukrainske presidentens utbrytarförsök: Retar den ortodoxa världen

avTorsten Kälvemark

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
President Petro Porosjenko talar vid ett massmöte med bland andra Kievpatriarkatets ledare Filaret (längst till vänster).

På affischer i Ukraina presenteras redan de tre pelare som bär upp Petro Porosjenkos program inför presidentvalet i mars nästa år: ”Armén! Språket! Tron!”. 

De två första är ganska lätta att begripa. Men den tredje måste förklaras. Den rör det som Dagens Nyheter i förgrovad form sammanfattar på sin ledarsida (17 okt). ”Den ukrainska ortodoxa kyrkan får bryta sig loss från den ryska.”

Efter att i många år ha följt de ortodoxa kyrkorna i Ryssland och Ukraina är min personliga prognos att Moskvapatriarkatets kyrka fortfarande kommer att ha ett starkt stöd i Ukraina.

Saken är förstås mer komplicerad i verkligheten. Den ortodoxa kyrkan i Ukraina har länge varit splittrad. Den största grenen när det gäller antalet församlingar och kloster är den ukrainska kyrka som har historiska band med Moskva-patriarkatet även om den nu är helt administrativt självständig. Mot den står en kyrka som 1992 kapade länken till Ryssland men som aldrig blivit erkänd internationellt. Den kallas Kievpatriarkatet och leds av den tidigare metropoliten Filaret. Ett tredje ortodoxt samfund förklarade sig självständigt redan efter den ryska revolutionen och finns nu främst i västra Ukraina.

Det är de två senare kyrkorna som president Porosjenko vill se förenade för att bilda en självständig ukrainsk kyrka. För det har han nu fått stöd från patriarken Bartolomeus i Konstantinopel (Istanbul) som genom att upphäva ett beslut från 1686 anser sig ha återtagit kontrollen över Ukrainas kyrkliga territorium från Moskva. Två nordamerikanska biskopar med ukrainska rötter har skickats till Kiev med uppdrag att förbereda en självständighetsförklaring. I ryggen har de också stöd av USA som på högsta politiska nivå visat sig ha synpunkter på ortodoxins framtidsväg.

Mot allt detta har förstås Moskvapatriarkatet reagerat med ilska och därför brutit den sakramentala gemenskapen med Konstantinopel. Genom bristen på samråd med andra kyrkor har Porosjenko och Bartolomeus också lyckats reta upp stora delar av den ortodoxa världen i övrigt. De gamla patriarkaten i Alexandria, Jerusalem och Antiokia har vänt sig mot Konstantinopels agerande. Detsamma gäller Serbiens patriark och ledarna för Polens och Tjeckien/Slovakiens ortodoxa kyrkor. The orthodox church of America likaså. Kyrkorna i Grekland och Bulgarien har inte tagit officiell ställning ännu men inom dem jäser kritiken. Moldaviens president har erbjudit sig att medla i vad många betecknar som en katastrofal konflikt.

Det återstår också för de två kyrkor som Konstantinopel nu rehabiliterat att enas om en gemensam struktur innan de får det utlovade självständighetsdokumentet från Konstantinopel. För egen del vill Porosjenko att detta sker i god tid före presidentvalet nästa år. Han hoppas förstås höja sitt opinionsstöd från dagens knappa 7 procent. 

Frågan är om ukrainarna kommer att belöna honom. För många är det knappast en större fråga. Opinionsinstitutet Rejting har undersökt saken och berättar att drygt halva befolkningen (53 procent) gillar tanken på en enad nationell kyrka. Stödet är störst i landets västra delar (56 procent). Det är inte oväntat rätt begränsat i öster (28 procent) och då har ändå inga personer i de ryskstödda utbrytarrepublikerna eller på det annekterade Krim tillfrågats. 

Patriarken Bartolomeus av Konstantntinopel.

Efter att i många år ha följt de ortodoxa kyrkorna i Ryssland och Ukraina är min personliga prognos att Moskvapatriarkatets kyrka fortfarande kommer att ha ett starkt stöd i Ukraina. Detta trots att den pressas både från ledande politiker och från de högerextrema nationalister som kan vara beredda att ta till våld i en kommande strid om kyrklig egendom. Konstantinopels patriark har visserligen varnat för våldsamheter men hans kollega i Serbien kontrar: ”Det är som att se Pilatus två sina händer”.

Om den nya nationella kyrkan kommer att erkännas av andra än Konstantinopels patriarkat är fortfarande en öppen fråga. Risken finns att de ukrainska ledarna står där med ett slags statskyrka som bara får ett begränsat internationellt erkännande. Under tiden kommer Moskva att i den ortodoxa omvärlden framstå som trons och kyrkoordningens försvarare.

Om så blir fallet har Porosjenko trots sina bästa intentioner lyckats spela antagonisten Putin och den ryska kyrkan i händerna. Det var nog inte meningen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Ukraina

Religion