Därför behövs Dickens

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anneli Jordahl om en ständigt aktuell världsförbättrare som fyller 200 år

Foto: Foto: AP/Disney
Ebenezer Scrooge och lille Tim i Disneys version av Charles Dickens "En julsaga" (2009).

Sakprosa » Charles Dickens – Vardagsord

Tidningsmannen Dickens

i urval av Jan Myrdal

Övers. Lasse Lindström

Leopard

» Charles Dickens – A life

Claire Tomalin

Viking

I viktorianska England såg man på uppkomlingen Charles Dickens som ett charmerande snille, men lite för gräll i klädedräkt och uppförande för att riktigt passa in i de övre skikten.

Folket tog honom däremot till sitt hjärta. Den lägre medelklassen läste Dickens romaner, köpte hans veckotidning Household words, såg hans amatörskådespel där han gärna själv agerade och de jublade på uppläsningarna. Dickens fick aldrig nog av folkets bekräftelse.

Charles Dickens väckte beundran och fascination hos kritiker och författarkollegor. Men han fick ofta utstå kritik för sentimentalitet och hafsigt hopkomna romaner. Ryssarna höll honom däremot högt, som Dostojevskij. Han var, liksom Dickens, dessutom följetongsförfattare.

Dickens är nästan lika viktig som tomten vid jul. Skildringarna av föräldralösa barn i Fattig-London vid mitten av 1800-talet plockas alltid fram när det är dags att pliktskyldigt påminna om hunger och hemlöshet när julhandeln slår sitt traditionella rekord. Dickens En julsaga dramatiseras på teaterscener och för radio. Och årets julkalender i SVT, Tjuvarnas jul, har lånat mycket från romanen Oliver Twist.

Nästa år är det dessutom tvåhundraårsjubileum. Dickens föddes nämligen 1812 och engelsmännen kommer att fira grandiost. Samtidigt som svenskarna, från officiellt håll, markerat att Strindbergsåret 1912 är en icke-händelse. Dickensjubileet tjuvstartade redan i höstas med färsk läsfest. I England kom Claire Tomalins kritikerrosade biografi Charles Dickens – A life. Den erfarna biografiförfattaren Tomalin skriver mer litterärt och spännande tematiskt i jämförelse med exempelvis Peter Ackroyds allomfattande, bitvis sega standardverk över Dickens.

Samtidigt kom i svensk översättning en samling artiklar hämtade från Charles Dickens veckotidning Household words som gavs ut mellan 1850–1859. Jan Myrdal står för urval och förord till texterna som ofta var skrivna av andra skribenter, men som beställdes och hårdredigerades av Dickens. Texterna publicerades anonymt, men är personliga och faderligt vägledande i tilltalet. Den röda tråden är rättslöshet och slaveri. Mannen som hustruns fångvaktare. Barnen som fabriksslavar. Vita slavägare i Amerika.

Låter det musealt? Inte alls. Läsningen ger en plågsam påminnelse om att vi håller på att slungas tillbaka till ett samhälle delat i desperata fattiga och likgiltiga välbeställda som ser sitt utnyttjande av människor i nöd som naturgiven. Som om 1900-talets demokratirörelser aldrig funnits.

Samtidigt som jag läser om dödsolyckor och lemlästningar på fabriker: ”offer för Storbritanniens industriella blomstring” läser jag om fackförbundet Byggnads undersökning som visar att ”varannan byggnadsarbetare är rädd för att gå till jobbet”. Under 2010 omkom 14 byggnadsarbetare, sju har omkommit i år. Vi behöver en Dickens.

Det råder ett markant ointresse i medierna för arbetares utsatthet. Sällan ger den upphov till någon större nyhet i allmänna medier.

Dickens artiklar och Claire Tomalins biografi kompletterar varandra på ett intressant vis. Tomalin lägger nämligen stor vikt vid hur Dickens utsatta uppväxt präglar hela hans liv. Charles Dickens var ättling till tjänstefolk och småtjuvar. Fadern, son till en butler, var en uppåtsträvande man, arbetade som bokhållare. Men han förmådde inte fullfölja sin sociala förflyttning utan hamnade i fängelse för obetalda skulder. Den blott 12-årige sonen tvingades försörja sig själv på en skokrämsfabrik 12 timmar om dagen.

Pengar, allt handlar om pengar i Dickens liv och författarskap, visar Tomalin. Han må ha blivit berömd och välbeställd redan vid 28 års ålder. Men han fick tio barn och förföljdes av syskon och släktingar som inte

förmådde förvalta många pund. Fadern tiggde skamlöst av sin son. Inte nog med det. Samhällets olycksbarn, familjer som var utblottade, fick alltid hjälp av Dickens. På sina utlandsresor envisades han med att besöka fängelser. I London hjälpte han prostituerade till ett värdigt liv.

Barndomen gav svårläkta sår, men utgjorde en guldgruva av litterärt stoff. Dickens behöll hela livet en vibrerande känslighet för människor som for illa. Och som outtröttlig världsförbättrare hade han svårt att finna tid åt sina egna barn. Omsorgerna räckte heller inte till för hustrun. Dickens fick utstå svidande kritik offentligt när han gick ut i Household words och hänsynslöst bekände sitt olyckliga äktenskap.

Dickens var ett monster av arbetskapacitet. Enligt Tomalin doppade han vid utmattningens gräns huvudet i en tunna iskallt vatten och skrev vidare. Han var också en rastlös resenär mottagen som en rockstjärna i Amerika. När han dog 57 år gammal var kroppen märkt och åldrad i förtid. Men hans författarskap tycks ha ett evigt liv. Visst kan han vara alltför melodramatisk för den litterärt kräsne. Men som den skicklige reporter han var förmådde han iaktta, skildra i exakta detaljer och väcka känslor.

Precis som August Strindberg höll Dickens den goda journalistiken lika högt som skönlitteraturen. Kanske var det därför de nådde ut till den breda allmänheten, och kanske därför lever deras verk vidare.

Anneli Jordahl