Så ska 27 bli 1

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Ulrika Kärnborg om EU-visionären som läxar upp Sarkozy och Merkel

1 av 3 | Foto: Foto: AP
HÅLLER IHOP Nicolas Sarkozy och Angela Merkel vill hålla hårdare i EU:s 27 medlemsländer. Det räcker inte för internationalisten Jürgen Habermas.

Sakprosa
» Om Europas författning – en essä

Jürgen Habermas

Översättning: Jim Jakobsson

Ersatz

Denna regniga höst tycks Europas framtid ovanligt dyster: det är inte bara den monetära unionen som verkar hotas av kollaps, utan hela europatanken.

Pressen inför dagens EU-toppmöte har varit enorm, bland annat efter det privata amerikanska kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors varning i måndags om att samtliga EMU-länders kreditbetyg är i fara. Därutöver har förbundskansler Angela Merkels och president Nicolas Sarkozys gemensamma förslag om en skuldbroms, eller en gyllene regel, för eurozonen väckt oro. Denna regel ska, om den införs, bekräfta Maastrichtavtalets högsta tillåtna budgetunderskott på 3 procent av BNP och ska – det här är viktigt – skrivas in i varje lands konstitution.

Ovanligt vältajmat landar en liten skrift på boklådediskarna runt om i Europa. Det är den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas, en av efterkrigstidens mest inflytelserika intellektuella, som i essän Om Europas författning tar Europas ledare i örat.

Argast är Habermas på Merkel. Enligt honom har hennes in i det sista så opportunistiska fokusering på Tysklands egna finanser varit ett av de viktigaste hindren för en konstruktiv lösning på Europas problem (och tidskriften The Economist var inne på något liknande nyss i flera artiklar om Tyskland och EU).

För Habermas är krisen nämligen inte i första hand ekonomisk, utan politisk. Vad Greklands haveri blottlägger är inte bara de stora sociala skillnaderna i Europa, utan även Lissabon-fördragets allvarliga brister: utan riktiga styrmedel har EU uppenbarligen ingen chans att hantera utmaningarna den ställs inför som valutaunion.

Om Europas författning inleds överraskande med en fristående text som visar kopplingen mellan människovärdet och rättsstaten. För att politiskt kunna infria det moderna samhällets moraliska löfte om alla människors lika värde, måste samtliga grundrättigheter respekteras. Inte bara de liberala och demokratiska rättigheterna, utan även de sociala och kulturella.

Ett EU med solidariska band mellan unionsmedlemmarna är därför ett EU som garanterar ekonomisk och social jämlikhet för medborgarna i alla sina 17 medlemsländer – och det i sin tur är omöjligt utan en genomgripande förändring av konstitutionen.

Vilket, säger Habermas, inte minst skulle gynna den europeiska vänstern. Om de nationella socialdemokratiska partierna finner sig stå med ryggen mot väggen, varför tar de inte chansen att bryta sig ur sina nationalistiska burar och skaffa sig handlingsutrymme på nationell nivå? Kampen står alltså mellan global demokrati och det postdemokratiska byråkratherravälde som Habermas tycker är otillräckligt och kanske till och med korrupt.

Men vad innebär egentligen denna konstitutionella förändring? Här blir allt genast luddigare. Habermas, som vägrar att kalla sig federalist, klagar över bristen på transparens och på EU:s demokratiska underskott. Han är förstås anhängare av parlamentet och ifrågasätter EU-kommissionen och Europeiska rådet, som han vill ska vara ”avhängiga parlamentet i en fullt utvecklad europeisk demokrati”. En sådan kräver dock övernationella val till parlamentet, och då måste vi europeisera partisystemet. Och vad tycker de nationella politiska eliterna om det? Ett så kraftigt integrerat Europa skulle dessutom kräva dubbelt medborgarskap, och kanske leda till den kulturella homogenisering som många medlemsländer är rädda för.

Men, kan man invända, vad skeptikerna glömmer är att EU faktiskt har skapat några historiskt sett nya strukturer. Visst har medlemsländerna gett upp delar av sin suveränitet, men man har kvar både sin ställning som rättsgarant för medborgarna och sitt våldsmonopol, hävdar Habermas utan att skillnaden mellan hans Europavision och gammal hederlig federalism blir så där alldeles glasklar. Jag menar, vem tror att nationalstaten i längden kommer att förbli lika suverän i en fullt utvecklad politisk union?

Habermas går betydligt längre än Merkel och Sarkozy och deras överstatliga lösning som i all sin blygsamhet skrämmer både befolkningar och regeringar. Skuldbromsen kräver att medlemsstaterna fiskalt underordnar sig Europa, och många tror att den kommer att leda till att antalet EMU-länder minskas radikalt. Kanske kommer en liten super-euro bestående av Tyskland, Frankrike och Benelux att bildas, medan de sydeuropeiska länderna troppar av under ordnade former.

Några radikala konstitutionella förändringar á la Habermas är det dock inte fråga om, och inte heller någon ökning av demokratin inom EU. För Sveriges del verkar beslutet att stå utanför den monetära unionen klokare än någonsin.

Men för Jürgen Habermas, europavisionär och internationalist, måste de senaste månadernas utveckling te sig som en reträtt och ett gigantiskt misslyckande.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.