ÅSIKT

Surfar på dina nojjor

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Per Johansson (född 1972) är bosatt i Göteborg. ”Per Johansson skriver världens mest lättlästa prosa”, skriver Aftonbladets recensent.
KULTUR

Per Johanssons nya roman Cancersurfare säger något om nojjor. Och något om maskulinitet, då den skildrar ett väldigt ograndiost lidande, en ovanligt temperamentslös, passiv man som invaderas av världen, och inte tvärtom. Fortfarande en ganska ovanlig bild av män i litteraturen: den här mannen är ingen Jack, men saknar också exempelvis Johan Jönsons kraftfulla självhat.

Han är rädd för cancer. Cancer är vanligt. I sjukdomsstatistik och varnande tidningsartiklar. Cancer finns i sol och mat och plast. Och i själva rädslan för sjukdomen: ”Många som fått diagnosen cancer kan i efterhand ofta se att de en period tidigare i sitt liv varit väldigt nere, antingen fysiskt eller psykiskt.”

Mannen är en författare som arbetar inom hemtjänsten och har ångest över att han har ångest. Han ägnar sig åt det sköra byggandet av en tillvaro efter ett psykiskt sammanbrott. Hans enkla språk för detta befinner sig långt ifrån auktoritär stramhet. Snarare handlar det om en avskalad pratighet, där nojjan, darret, labiliteten ingår, på något sätt implicit.

Boken är komponerad som ett collage där flera berättelser berättas på samma loja, vardagliga sätt: Flickvännens resa till Berlin med sin farmor. En tysk soldat som åker tåg under andra världskriget. Oavsett brännande stoff eller anade smärtpunkter är det blicken på detaljer och en brutal-banal enkelhet som är bärande: ”Jag häller upp vin i två dricksglas. Sätter på korken igen på flaskan. Jag är på bra humör.”

Per Johansson skriver världens mest lättlästa prosa. Och jag kan tänka på den hur länge som helst. Romanens olika trådar går att associera till varandra, men de är ordnade som ett collage där de skilda delarna fungerar som suveräna enheter.

Här finns inte något tydligt sammanhang att söka, ingen slutsats eller enhetlig romansanning. De olika berättelserna hålls samman med helt konkreta, platta beröringspunkter, ord som återkommer som ekon i de olika tiderna och rummen – en struktur som är vanligare i diktsamlingar än i romaner.

Cancersurfare är en stillsam, trasig, störd rysare utan förlösning. Det lågmälda romanbygget kränger vilt när de skallande rädslorna – allt som på olika vis kan kopplas till skräck: cancer, ångest, nazism, våld – möter det nästan håglösa berättandet och den passiva huvudpersonen.

Det väldigt tydliga, och psykiskt ostadiga, ”jag” som inledningsvis berättar möjliggör en läsning där romanen blir en gestaltning av någon form av psykos, där det är jagets gränser som kollapsar när de skilda berättelserna drar iväg och paranoian ekar. Men i lika hög grad är det fiktionens konventionella avgränsningar som luckras upp.

Johansson snuddar vid både självbiografin och den historiska romanen – genrer som förhåller sig till någon sorts sanningsanspråk, en verklig verklighet.

Men det känns som att han gör det på trots, bara för att ytterligare understryka att Cancersurfare är oberäknelig och fiktiv.

I Cancersurfare finns ingen sanning. Eller konsekvens. Bara glimrande surfning på fiktionen.

Kristofer Folkhammar