ÅSIKT

Skär upp varbölden, Ebba Witt-Brattström

Åsa Linderborg om varför hon tröttnat på att höra om äktenskapet med Horace

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

KRÖNIKA Jag börjar kroknaDagens Nyheters kampanjjournalistik. Härom dan fångade deras snillefotograf Alexander Mahmoud en skrattande Horace Engdahl i en gränd i Gamla stan. Genast trampade kulturredaktionen i gång moralorgeln: Han skrattar! Varför då!? 

DN försöker göra sig till pionjär för Stora Principer som vi sedan länge är överens om. Som att sexuella trakasserier är en dålig sak. Och jäv. Ja, det är rent av olagligt. DN dönar på orgeln så man nästan blåser över på den andra sidan. 

Jag vet, jag skriver bara det alla redan tänker. 

Tröttnat har jag även på att läsa om Ebbas och Horace äktenskap Expressens kultursida. Eller snarare, Ebba Witt-Brattströms bild av deras äktenskap. Hon får gärna göra romankonst av det, halva världslitteraturen bearbetar ju självupplevda relationer. Men litteratur är något annat än kulturjournalistik. I Ebbas litanior finns det inga Stora Principer alls för oss andra att ta ställning till. Allt handlar bara om henne. 


Det här illustrerar Christopher Hitchens analys av vänstern. Han förstod direkt när 68-rörelsen dog. Det var i samma stund som marxismen och de universella anspråken ersattes med parollen ”Allt privat är politiskt”. Man behövde inte längre studera verkligheten och testa den mot teorierna, det räckte med att prata om sig själv. I Ebbas fall är det privata på sådan individnivå att den inte har någon politisk bärkraft alls. 

Jag tyckte rätt bra om Århundradets kärlekskrig när den kom 2016. Den håller för en omläsning. Jag väljer att tolka monologen som en medvetet självrättfärdigande partsinlaga över en kärlek som gått i kras. Det var litteratur, helt enkelt. Ebba borde visa sitt författarskap större respekt än att förminska det till en bitter liten spaltmeter. 

Dock: I Århundradets kärlekskrig finns en strof som borde vara stoff för Ebba att utveckla på en kultursida: ”Min skuldkänsla är enorm. / Hur många systrar har jag lurat?”. Om hon vågar skära upp denna sin varböld, skulle hon erhålla respekt. 


Horace har inte skrivit ett ord om deras äktenskap. Eller också är det det han delvis gör i Den sista grisen. Skilsmässobearbetning i form av Stora Maximer. Den boken vinner på en omläsning. Åtminstone delvis.

Den senaste tiden har gett skapligt mycket material för den som vill fantisera kring författaräktenskap. Förmodligen sitter redan nu någon dramatiker och spänner en båge mellan Horace och Ebba, och Harry och Moa. Alla kan ju inte paxa poeten och profilen. 

Men som sagt, det ska behandlas som litteratur. En text på en kultursida är något annat. Den ska vara så ren som möjligt. Inte en vendetta och inte en kampanj. 

avÅsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM