Rikt om kritikens kris

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

00tal når längre än en hel bok.

Det är svårt att skriva korta texter om komplexa estetiska objekt – texterna blir oftast reducerande, åsiktstunga, orättvisa. Men det är bättre med en kort text än ingen alls. Så tänker jag ofta i relation till böcker och tidskrifter. Även den här gången.

00TAL har nu kommit med både ett tidskriftsnummer och en bok som i någon mån handlar om just detta dilemma. Vässa kritiken! uppmanar Madeleine Grive och Andreas Åberg och diagnostiserar det samtida kritiska samtalet som katastrofalt dåligt. Allt som var viktigt har likt sanden runnit bort mellan våra fingrar, och det som återstår är tipsande, listande, kulturchefer i helfigur i stället för texter, ytans seger över djupet, bildens över texterna.

Som medarbetare vid en kulturredaktion är det lätt att känna igen sig och rentav hålla med. Men också att vilja försvara sig. Det senare särskilt mot Andreas Åbergs bok Den vältempererade kritiken. En bok vars andemening – att kritik är allvarligt och skall tas på allvar – jag verkligen sympatiserar med. Men Åberg missar verkligen träden när han dolskt och dystert stirrar in i en dumhetens skog där alla utom kulturtidskrifterna vägrar ta sitt ansvar. Problemet med Åbergs bok – utöver sådant som att han nedvärderar samtidens viktigaste teoribildningar som ”de moderiktiga ismerna; postkolonialism, queerfeminism, intersektionalism och så vidare” – är att han i allt för liten grad går i nära dialog med den kritik som idkas.

Med undantag för rätt svepande omdömen och ett enstaka påhopp (på Alice Eggers, för att hon på denna kultursida hade mage att uttrycka sig i skarpt kritiska ordalag om det redaktionella tilltalet i ett nummer av 00tal) har han prioriterat att blicka tillbaka, på fornstora nykritiska dagar i allmänhet och på den gamle franske kritikern Roland Barthes i synnerhet. Vässningen hade blivit betydligt vassare om han i stället lagt mer energi på att granska den kritik som än i dag skrivs i tidningar hela tiden. Kritiken lever ju faktiskt, även om den inte ser ut så som exempelvis Åberg önskar sig. Och eventuellt vill jag bara skydda mitt eget skinn, men jag tror, till skillnad från Åberg, inte att det stora problemet i dag består i att kritiker och redaktörer flyr undan sitt ansvar. Tyvärr, skulle jag vilja säga.

För den kritikens kris som både boken och tidskriftsnumret vill belysa och diskutera handlar om en större nedrustning av kulturen, vilket Anna Hallberg satte fingret på i en essä i Dagens Nyheter (7 januari). I den marknadens diktatur som råder har den seriösa, komplexa litteraturkritiken, precis som all litteratur som inte går att förvandla till snabba cash, svårt att överleva.

00TALs tidskriftsnummer är rikare och roligare än Den vältempererade kritiken. Det innehåller sin beskärda del av den sortens kritik av kritiken som är så nostalgisk att den blir svår att betrakta som annat än just nostalgi, men känns ändå som en relevant utgångspunkt för en diskussion om var vi befinner oss och kanske till och med om vart vi vill.

Numrets höjdpunkt är Marjorie Perloffs är kloka, nästan beskäftiga, text om Obama, Clinton och vikten av att kunna läsa innantill. Teoretikern Horace Engdahl lyfter sig sin vana trogen skyhögt ovan dagskritikens diskbänksrealistiska villkor och skriver vackert om kritikens storslagna defekter. Den poetiske praktikern John Swedenmark föreslår en lösning på kritikens problem, komplett med budget och allt.

Och Aase Berg är som vanligt modigare och smartare än de flesta. I en text som tar sin utgångspunkt i höstens manifestdebatt ställer hon riktigt svåra frågor om litteratur, kritik och ansvar (att hon outar sig som ”råmoralist” är dock lite som om påven skickade ett pressmeddelande om att han har en lustig hatt). Vilka krav kan man egentligen ställa på att litteraturen ska ta ansvar? Och hur tar man själv ansvar för de krav man ställer? Kan man det?

Berg skriver: Att vara kritiker är att sitta mitt i oron för att det kanske faktiskt inte, på ett djupare plan än konsumentupplysningen, finns någon mening med det man gör, det vill säga: att ta ansvar över insikten att det finns frånvänt spökbrus.

Det är sant. Och supersvårt.

Jenny Tunedal

Publicerad: