ÅSIKT

Maktens lydiga röst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Mustafa Can om det kurdiska valet och opinionsbildarnas skygglappar

Foto: Olle Schmidt och Sverker Oredsson.

Så här dagen innan president- och parlamentsvalet i det kurdiska självstyret i norra Irak kommer jag att tänka på en artikel med rubriken Kurdistan – en demokratisk fyrbåk, i Ystads Allehanda den 13 december 2004.

Författarna, lundaprofessorn Sverker Oredsson och den folkpartistiske europaparlamentarikern Olle Schmidt, vet att berätta: i en region, Mellanöstern, full av ”reaktionära, diktatoriska och odemokratiska regimer” borde Sverige och Europa stödja en ny förebildsregim som har ”en tydlig ambition att skapa en demokratisk rättstat”.

Hyllningsartikeln avslöjar att de båda folkpartisterna måste ha varit exceptionellt naiva om de inte såg minsta tecken på att Kurdistans regionala regering (KRG) styrts som ett maffiavälde av två maktfullkomliga ledare, Massoud Barzani och Jalal Talabani, alltsedan Gulfkriget 1991.

Eller för den delen exceptionellt exalterade enligt mycket banal logik: Den som krigade på alliansens sida mot Saddam Hussein i senaste kriget är demokratisträvare.

Redan då hade Schmidt och Oredsson – om de verkligen hade ansträngt sig för att ta reda på graden av folkstyre i området – snarare kunnat konstatera demokratisk härdsmälta.

Den välfärd som uppnåtts sedan våra svenska opinionsbildares tragikomiska demokratiprognos är en filantropisk biprodukt av profit- och makthungern. Med hjälp av klanmedlemmar och lojala undersåtar styr de två stora partierna KDP och PUK alltjämnt alltifrån media och ekonomi till tillsättningen av minsta offentliga tjänst.

Förvisso finns för första gången en synlig opposition som utmanar KDP och PUK. Men oberoende kurdiska tidningar och internationella valvakare som den svenske miljöpartisten Rebwar Hassan vittnar bland annat om att lärare, tjänstemän, poliser, militärer och annan personal inom offentlig förvaltning avskedas på grund av ”illojalitet” mot KDP och PUK. Oberoende politiska kandidater hotas. Kritiska journalister fängslas eller förföljs.

De styrande partierna, som för att inte makthegemonin ska brytas, återigen bildar en gemensam vallista, behärskar merparten av tidningarna, tv- och radiokanalerna, där inställsamma journalister låter ägarna få lägga ut texten om utveckling och demokrati.

Stor skuld faller också på USA att medborgarna i norra Irak inte är politiska huvudaktörer, utan dess offer. I ett så kallat strategiskt avtal som ingicks mellan USA och regimen i Bagdad förband amerikanerna sig att bevaka och ha ansvar för demokrati, yttrandefrihet och social utveckling. Barack Obama har i nästan alla sina tal om Mellanöstern uttryckt att man stödjer, inte regimerna, men ”folken”.

Tillståndet i norra Irak visar hur realpolitik går före retorik. Det ligger inte i Vita Husets intresse att rita om den politiska kartan i Irak. De har och har haft nog med problem; ökad religiös fundamentalism, terrorattacker, konflikter mellan sunniter och shiiter, mellan sunniter och kurder, mellan centralmakten i Bagdad och KRG …

Och: USA har sedan länge brukat den autonoma kurdiska regionen som en stabilitetens segertrofé för att blidka hemmaopinionen, men även att vifta med inför de belackare som påmint om bakslagen i Afghanistan och i övriga Irak.

Det USA vill att omvärlden ska se, ser naturligtvis herrar Oredsson och Schmidt.

Mustafa Can