Män som flyttar berg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Göran Greider om bilder från underjorden

1 av 5
Arbete vid borraggregat.

Varför liknar gruvsamhällen inga andra platser? När jag ibland träffar människor som vuxit upp på en gruvort vittnar de om den sammanhållning som ett riskfyllt liv under jord skapar. Dessutom är det något osentimentalt med gruvorter. Innevånarna vet ju att en dag är malmen slut och då läggs driften ner och de blir inte ens nervösa om hela bostadskvarter plötsligt måste flyttas för att gruvgångarna krupit för nära.

Själv går jag inte längre ner i underjorden. För snart tio år sedan skulle jag nedstiga i Garpenbergs zinkgruva, men när jag den dagen såg de gråtande arbetarna komma upp ur hissarna från tusen meters djup fick jag ångest: De grät för att en kamrat fastnat under rasmassor långt ner i mörkret. Han dog där. I fotografen Maria Söderbergs bok om blygruvan Laisvall, i det  undersköna Lappland i Arjeplogs kommun, finns ett foto där man ser siffran 39: en skylt berättar att det nu är 39 dagar sedan den senaste olyckan inträffade. Söderberg växte upp i Arvidsjaur, bara några mil från Laisvall, gruvorten som föddes under andra världskriget när blyfyndigheterna upptäcktes. Under mer än ett halvsekel hämtades 60 miljoner ton malm upp – även många kilo silver – tills gruvan las ner 2001. Och det är en fantastiskt generös fotobok på 350 sidor hon nu kommer med.

Söderberg brukar kallas dokumentärfotograf och det är korrekt, men när jag ser de många ansiktena från Laisvall funderar jag över vad som gör hennes foton så speciella. Är det den extrema tydligheten? Ansiktenas och kropparnas nästan övernaturliga närvaro: Det känns som om man kunde gå fram och röra vid dem, som om tre dimensioner när som helst ska fällas ut ur fotots eviga två och när Söderberg i ord beskriver doften i en gruva – ”en vassare jorddoft” – är man där. 

Mitt i boken dyker foton av nakna tjejer upp. Jobbarna klistrade upp dem i truckar, på matsalsväggar, så som det alltid sett ut i nästan helt kvinnolösa världar. Maskiner, hjälmar, berg – och så nakna bröst. Är det inte samma kvinnofantasier som kolare en gång alstrade ur den egna fantasin när de låg ensamma ute i skogarna veckor i sträck? Orten Laisvall var en männens värld, dessutom klasskiktad med skilda personalfester för tjänstemän och arbetare. 

I?dag tror många att gruvor hör till det förflutna. Men Sverige är än i dag Europas ledande gruvnation – mer malm bryts nu än för femtio år sen! – och många gruvor som stängts genom decennierna återöppnas. Planeten industrialiseras i detta ögonblick på allvar och att läsa om gruvor är inte nostalgi, utan det mest samtida man kan syssla med: Världen över hämtas framtiden fortfarande upp ur underjorden.

När Laisvalls 86 meter höga gruvlav skulle sprängas en septemberdag 2006 hade människor sökt sig dit för att bevittna skådespelet och ta farväl. Men salvan gick och laven stod kvar! Den vägrade störta! Många åskådare brast ut i en spontan applåd för det sega gruvminnet: I nio dagar kunde man sedan tala om det lutande tornet i Laisvall. Bokens sista foto visar när laven till slut framgångsrikt sprängs.

Men det enorma rökmolnet vid byggnadens fot leder tanken till en raketuppskjutning i Cape Canaveral.

Göran Greider

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.