ÅSIKT

Därför vill borgarna inte kalla SD fascister

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Finansminister Magdalena Andersson (S)
KULTUR

SD är en del av den nyfascistiska rörelse som i olika skepnader formerar sig i Europa. När finansminister Magdalena Andersson nu hävdar just det, att Sverigedemokraterna är "nyfascister", utbryter en mindre storm.

Jan Björklund kontrar med att hon hade gått för långt, att benämningen ”främlingsfientliga” är mer passande. Aftonbladet slår upp hennes ord som en stor nyhet med underrubriken ”Finansministern skruvar upp tonen rejält”.

Därför en fråga: vilka har de gångna åren skruvat ner debatten till en så låg nivå att ett sakligt konstaterande framstår som en stegring?

Så länge Sverigedemokraterna hålls för fascister i någon form kan inte borgarna samarbeta med dem. Men samtidigt som Socialdemokraterna nu tar den här konflikten med SD, som alla borde ta, har borgerligheten tvärtom börjat ta partiet närmare värmen.

Med det moderata valfiaskot och väljarflykten till Åkesson gick Reinfeldts berättelse om arbetslinjen bankrutt – att nedskärningar och låga skatter inte skapar jobb har blivit uppenbart.

Men med förlusten växte krav på politiska omvärderingar, inte minst gällandes invandringspolitiken. Det var därför både vågat och riktigt av liberalen Jens Liljestrand, Expressen Kultur, att efter valet skriva att ”Kampen mot de bruna är nu en kamp om den svenska borgerlighetens framtid”.

De borgerliga har haft en migrationspolitik som legat närmare Sverigedemokraternas. Den trenden bröts med migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011. Att starka röster vrida tillbaka utvecklingen är uppenbart, borgerliga opinionsbildare har hela hösten pratat om "volymer".

I fredags gick några kristdemokrater och centerpartister ut på DN Debatt och föreslog en migrationspolitisk uppgörelse med SD. Samma dag säger folkpartiets Lars Leijonborg att det nog inte skadar att göra upp med dem i sakfrågor, vilket exemplifieras med att stöd till Hitlers motorvägssatsningar inte gör en till nazist.

Om vi nu bortser från den makabra jämförelsen, eller att Autobahn var ett militärprojekt, ligger det väl i linje med de allt högre ropen efter ett närmande till SD.

Det hedrar Stefan Löfven att också han kallar Sverigedemokraterna för "nyfascister". Ett tydligt språkbruk är inget att be om ursäkt för. Men det finns orosmoln kring hans antifascism.

Redan förra året förutspådde han en sverigedemokratisk vågmästarroll. Då som i dag var lösningen ett blocköverskridande samarbete. Problemet är dock att enighet med borgarna endast kan slutas på deras mark. Därför riskerar taktiken att bli dubbelt kontraproduktiv: SD framstår som det enda alternativet i riksdagen och nedskärningspolitiken som de lever av stärks.

Sossarna väljer mellan två dåliga alternativ men riskerar att sluta med båda.

Intressegrupperna för Sveriges pensionärer gick i dagarna ut och angrep Mattias Karlsson för att svika sina vallöften till äldre. Facket har länge bedrivit ett arbete för att visa på hur rasism är ett hot mot svenska löntagare. Sådan kritik är vass, för den följer ekonomiska konfliktlinjer istället för kulturella.

Vill Socialdemokraterna ta fighten mot nyfascismen måste också de våga distansera sig från borgarna och tala om intressekonflikter.

Valet 2015 är inget värderingsval för öppna hjärtan.

Det handlar helt enkelt om klasskamp.

Gustav Ingman