ÅSIKT

Googlegranskning blev huvudlös kampanj

Åsa Linderborg: De självutnämnt upplysta anser sig ha den moraliska rätten att villkora vilken information som får spridas

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Benny Marty
Google.
KULTUR

Det är bra att Google äntligen diskuteras. Dagens Nyheters och Expressens inledande granskning var därför intressant; att listor med namn på judar skvalpar runt på nätet är något som tål att funderas över. Rätt snart utvecklades dock alltihop till en huvudlös kampanj. Kravet att Google ska plocka bort olagligt eller stötande material är ett angrepp på yttrandefriheten som heter duga.

Youtube visar Hitlers judehatande tal, trummade Expressen i onsdags. Ja, det kan tyckas stötande, men världshistorien är till stora delar ohyggligt stötande. Det unika med 1900-talet är att det har dokumenteras även med rörligt material. Det är en fantastisk informationsrikedom, som alla måste vara betrodda att ta del av.

Den svenska kampanjen mot Google är minst sagt provinsiell, eftersom något som är olagligt i ett land är tillåtet i ett annat. Ta Mein Kampf. I Nederländerna och Kina är den förbjuden och i Frankrike får den endast säljas med vetenskapliga kommentarer. I Israel är den tillåten och översatt till hebreiska, där ser man ett värde i att den sprids för att öka kunskapen om nationalsocialisternas brott mot mänskligheten. I Sverige var det länge ett litet helvete att få tag på boken, men nu kan man ladda ner den på nätet. På Adlibris kostar den engelska upplagan 178 kronor. Adlibris har samma ägare som DN och Expressen.

Kampanjen mot innehållet på Google är tidstypisk. De självutnämnt upplysta anser sig ha den moraliska rätten att villkora vilken information som får spridas och vad som får sägas.

Inför valet ska SVT, Sveriges radio, DN och Svenska Dagbladet upprätta en gemensam sajt för faktagranskning. Det låter sympatiskt, men i själva verket blir de fyra mediehusen en auktoritär övermakt som tar sig enorma anspråk att bestämma vad som är sant eller falskt. Och de skapar kollegiala lojaliteter. DN:s påståenden om talmannens sexuella trakasserier saknar helt empiriskt belägg, avslöjade Medierna i P1 förra veckan. Urban Ahlin-historien skulle med andra ord kunna vara ett fall som nagelfars på en sådan här sajt, men det är en naiv tanke att kollegorna ska granska varandras publicistiska övertramp.¨

Att sajten delvis är finansierad av myndigheten Vinnova väcker så många frågetecken att blicken svartnar för den som anser att det ska finnas en rågång mellan staten och medierna.

Demokratin tilltror människans kapacitet att tänka kritiskt, påpekar Mick Hume i essän Revolting!. Vad demokratin inte behöver, skriver han, ”är en intervention av faktapoliser som talar om för oss vad som är sant och vad som är falskt”. Demokratin kräver maximal idéfrihet. Det är – trots allt – det som internet tillhandahåller.

ARTIKELN HANDLAR OM

Google